Niceville är Tate Taylors filmatisering av Kathryn Stocketts bästsäljande roman The Help från 2009. Och ja, man kan verkligen fundera över varför Stockett publicerade sin bok så sent som för bara något år sedan och vad den hade fått för uppmärksamhet om den, i likhet med vad som sker i filmen, hade publicerats där och då i stället.
Det är tidigt 1960-tal i Jackson, Mississippi, mitt i den amerikanska södern.
Medborgarrättsrörelsen kämpar för afroamerikanernas rättigheter, vilket skrämmer många av de vita. Vår huvudkaraktär Skeeter (Emma Stone) har nyss kommit hem från universitetet med ambitionen att skriva, inte att gifta sig, vilket hennes vänner har gjort. De har också skaffat, eller ärvt (!), afroamerikanska hembiträden. Skeeter börjar samla ihop berättelser från dessa afroamerikanska hembiträden om hur de tycker att det är att arbeta för välbärgade vita familjer och uppfostra deras barn, vilket snarare var en regel än ett undantag vid den här tiden.
En intressant aspekt är att dessa välbärgade unga vita kvinnor inte ser sig själva som rasister, trots att de tycker att deras hembiträden ska ha egna toaletter (detta för att familjerna ska slippa att råka ut för smittsamma sjukdomar som biträdena kan bära på). Det faktum att dessa kvinnor själva är offer av sin tid väljer vare sig Taylor eller Stockett att belysa nämnvärt. Problemet hanteras i stället genom att göra kvinnorna till löjeväckande nidbilder som vi sedan ska skratta gott åt.
Många gånger är Niceville ett publikfrieri i sann Hollywoodanda, men filmen har också stunder av gripande välspelade scener. Filmen vågar dock inte vara tillräckligt skarp i sin samhällskritik och medborgarrättigheterna är en het potatis som varken Tate Taylor eller Kathryn Stockett vågar hålla särskilt länge i.