Nervkittlande skuggjakt

Den Fisher som en gång klädde sig i helkroppsspandex och gömde ansiktet bakom jättelika mörkerglasögon är idag en sårbar person med egen vilja och egna demoner - men det gör honom inte mindre farlig. Han liknar Jason Bourne mer än någonsin när han flyr undan sin övermäktiga, före detta arbetsgivare - och samtidigt gör allt för att komma till rätta med sin dotters tragiska öde. Insnärjd i samma djävulska väv som en gång tog honom till botten försöker nu Sam komma på rätt kant samtidigt som alla verkar vara emot honom. Smygandet som spelform tog sin början när Hideo Kojima försökte göra Metal Gear-spel på snart 30 år gammal hårdvara. Maskinerna kunde helt enkelt inte visa tillräckligt mycket på skärmen samtidigt för att hjälten skulle kunna skjuta tillbaka. Mycket har hänt sedan dess. När Conviction är som bäst är det en nervkittlande jakt på skuggor, säkra gömställen där Fisher kan betrakta sitt byte innan han slår till. Långsamma smygsekvenser som når sitt klimax i korta, våldsamma utbrott. En filmlik och riktigt snygg historia som är belönande för den tålmodige. Upplevelsen är strömlinjeformad till en punkt att det nästan känns som att handhållningsgraden är löjlig - men tempot, balansen mellan det långsamt noggranna och de förlösande actionsekvenserna har allt att vinna på att spelaren lotsas fram i rätt takt. Samarbetsläget, där två personer kan spela igenom en slags prolog till huvudspelet, är en välkommen bonus. Det sjätte kapitlet i den Tom Clancy-sponsrade Splinter Cell-serien har plågats av förseningar, omstruktureringar och hårda branschförhållanden. Ursprungligen tänkt att släppas redan 2007 har spelet förändrats från grunden och tagit ett steg ifrån den Assassin's Creed-kopia det en gång såg ut som. Conviction i sin nuvarande form är en strålande vacker stealththriller.