Nervig ungdomsfilm från Estland

Klassen är något så ovanligt som en estnisk ungdomsfilm som letat sig till Sverige, prisbelönt på Stockholms filmfestival junior i våras. I långa stunder är den rent plågsam, mest för att den kräver mycket självrannsakan av åskådaren: vem är jag av dessa karaktärer?

Joosep (Pärt Uusberg) är klassens hackkyckling. Hur snabbt det kan svänga från att vara accepterad till att stötas ut ur gruppen märker Kaspar (Vallo Kirs) när han en dag försvarar honom. Kaspar sätter sin egen ställning på spel - och gör allting värre för Joosep. Mobbningen stegras dag för dag under de sju dagar som filmen skildrar, från knuffar till knytnävsslag och sparkar till kniv och sexuella övergrepp.
De som inte är aktiva ser lystet på, lärarna tittar bort eller använder maktmedel som bara får motsatt verkan, föräldrarna förstår ingenting. Vad finns det då att ta till som försvar annat än grövre våld?

Den avslutande massakern är närmast en dramaturgisk nödvändighet för att få till ett slut, men ger också ytterligare en dimension åt de etiska konflikterna i filmen. Det är omöjligt att inte jämföra med Gus Van Sants Elephant, om dagen som föregick skolmassakern vid Columbine high. Men där Van Sants kamera glider genom korridorerna för att skapa en nästan svävande skildring av den sista dagen i några ungdomars liv så vill Ilmar Raag hellre vara en aktualitetsskildrare och koncentrerar sig på orsakerna. Det är psykologi i stället för poesi, ibland lite väl grov psykologi i valhänt spelade pratscener.

Scenerna i klassrummet, på skolgården, i omklädningsrummet håller Ilmar Raag däremot i ett nervigt grepp. Filmen ställer många frågor om grupptryck, civilkurage och ideal; emellanåt blir det också lite väl mycket av undervisningsfilm. Men framför allt är Klassen stark ungdomsfilm, med den största poängen att den tydligt säger att, jodå, det skulle visst kunna hända här också.

Nervig ungdomsfilm från Estland

Klassen är något så ovanligt som en estnisk ungdomsfilm som letat sig till Sverige. I långa stunder är den rent plågsam, eftersom den kräver mycket självrannsakan hos åskådaren, skriver Mårten Markne.