I inledningsscenen får Cilla Thoréll i rollen som Kerstin Thorvall sin kropp insmetad med chokladpudding av en man i brun yllekostym. Hon njuter så uppenbart av situationen där hon ligger i sina femtiotalsunderkläder. Mannen verkar måttligt road.
Men den scenen hittar jag inte i mitt tummade exemplar av romanen med samma titel från 1976. Inte heller att Kerstin Thorvalls son skulle heta Malte och bli konstnär som vuxen.
Nej, detta tv-drama är snarare en personlig diktning runt en människa som idag blivit en feministisk ikon, men som då skapade skandaler, men också böcker, tidningsartiklar och modeteckningar. Med romanen ” Det mest förbjudna” gjorde Kerstin Thorvall skandalsuccé och gav upphov till en ny genre, bekännelselitteratur. Först senare, med romanen ”När man skjuter arbetare”, började hon räknas till ”de riktiga författarna” av etablissemanget.
Åsa Lantz har diktat vidare i sin dramatisering om författaren som var så långt före sin tid och regissören Tova Magnusson har lagt tyngdpunkterna lite annorlunda, händelser som Thorvall själv bara vidrörde i boken har vuxit i tv-dramat, medan annat krympt till visuella fotnoter. Handlingen böljar fram och tillbaka i tv-dramats tre delar, mellan ett då, 1950, -60 och -70-talet och ett nu i form av 2005 och Maltes utställning på ett Stockholmsgalleri.
Cilla Thorell är fantastisk i huvudrollen. Hon spelar fram komplexiteten i en människa som hungrar efter uppmärksamhet - och sex, både skamlöst och skamfyllt och som inte kan vara annat än ärlig. Men Thorvalls teckningar av barn har mjuka, smekande pennstreck. Kanske för barnet i henne själv var skyddslöst och törstande efter att få bli omhändertagen.
Boken är en svidande vidräkning med mamman. I tv-dramat ger Anna Bjelkerud henne en grå, snipig framtoning, ständigt närvarande och fördömande, men som också finns till hands när mycket brister runt dottern.
Även övriga biroller är briljant besatta, som Magnus Krepper som spelar Malte med föräldraansvar för sin mamma och en egen konstnärlighet att fly till när verkligheten blir för knepig.
Noggrannheten är stor vad gäller tidsmarkörer, påminnande om en tidigare serie i SVT, ”Upp till kamp”. Båda serierna är lysande porträtt av en tid inte alls långt från vår egen. Men den nerviga svärtan och sårigheten i detta författarporträtt äter sig in i sinnet och kommer att leva kvar länge. Fantastisk tv-dramatik!
Det mest förbjudna sänds i SVT1 under påskhelgen.