När övergår ett passionerat och egensinnigt konstnärligt uttryck i att bli ofrivilligt parodiskt och manierat? Den frågan har ofta dykt upp i mitt huvud när jag har lyssnat på Rikard Wolff.
Fjäderboa, spretiga fingrar, högt buret huvud, smärta och en medfaren trasighet är viktiga ingredienser i Rikard Wolffs artistpersona, och sådant måste man ju bara älska.
Samtidigt: den konjakshesa rösten, darret och de ödesmättade in- och utandningarna får mig ibland att le lite snett. Stundom har jag svårt att sugas in i det nervdallrande allvar som Wolff vill förmedla eftersom jag är farligt nära att fnissa samtidigt.
Efter att ha lyssnat på albumet Första lågan har jag emellertid insett exakt vad det är som avgör när Wolff hamnar på rätt sida om gränsen, när han griper tag och inger välbehagsrysningar i stället för att bli en karikatyr på sig själv. Det som avgör är låtarna.
Superkompositören Andreas Mattssons inledande titelspår är underbart, med pianoackord i moll, följsamma stråkarrangemang och en diskret galopperande rytm som smyger sig på. Allt blir till mjukt sammanfogade pusselbitar i en liten berättelse om en brinnande skymningshimmel över en storstad och en man med alla känslor utanpå.
Här, liksom i Stockholmsbetraktelsen Tantolunden, visar Mattsson att han vid sidan av sitt melodisnille är en utmärkt textförfattare med förmågan att måla stämningsbilder med några få, korta rader. Skådespelaren Rikard Wolff visar sig också vara precis rätt person att förmedla dessa bilder.
Popstjärnan Danny Saucedos låtbidrag handlar om en luftballongfärd över Paris, en enkel men respektingivande fin melodi, skräddarsydd för superfrankofilen Rikard Wolff som nyligen utnämndes till Riddare av franska Hederslegionen av president François Hollande. Finare än så blir det inte.
Det är också svårt att tänka sig en finare Rikard Wolff-skiva än den här. Wolff är en uppfriskande lidelsefull artist som tillåts smyga tätt intill mikrofonen och frasera på sitt oefterhärmligt hudlösa sätt. Han har tagit sig igenom en besvärlig sjukdomsfas, han låter revanschlysten och nej: jag fnissar faktiskt inte en enda gång.
I stället inser jag att Rikard Wolff är en av våra modigare artister, som framför ballader på svenska språket, så naket och så glödande. Det hörs i Tomas Andersson Wijs låtar och i Anna Ternheims. Visst finns här ljumma episoder men sammantaget så håller Wolff musiklågan levande plattan ut.
Med sin maskulina röst och känsliga sångsätt brukar Rikard Wolff ofta något fördomsfullt beskrivas som de medelålders kvinnornas artist. För att uppskatta Första lågan räcker det dock med att man är människa och att man förmår lyssna med hjärtat.
Bästa låt: Första lågan