Folke Freund: Nekrologerna och folkkynnet

Att uttala sig om ett folks kynne är vanskligt, av många rent av ifrågasatt med emfas. Detta till trots finns det "mönster" som är mer eller mindre karakteristiska för en folkgrupp, i det aktuella fallet svenskar. Ett sådant mönster är att skriva nekrologer, minnesord över en bortgången. Jag vill med några exempel visa hur dessa minnesord brukar skrivas och ge en alternativ eller åtminstone en kompletterande modell.

De mortuis nil nisi bene (Om de döda intet annat än gott) sade romarna, och visst skall de bortgångna beskrivas med tillgivenhet, sannfärdighet och respekt. Men varför måste tonfallet i texten vara genomgående så gravallvarligt, varför ligger tonvikten alltid i den avlidnes curriculum vitae, varför måste varje steg i karriärtrappan redovisas? Svaret på frågan är att svenska skribenter vill ha det så! Vi ser det dagligen i dagstidningarna, där man kan lägga märke till vilka egenskaper hos den döde som särskilt honoreras.

Låt mig få citera några återkommande omdömen ur Kerstin Vinterheds bok Levande och döda i DN (Hjalmarson och Högberg 2009, 363 sidor):
"anspråkslös", "ingen vän av överord", "inga åthävor", "vänfast" - journalistlegenden Bang undanbad sig omdömet "vänsäll" i sin egen nekrolog - "lågmäldhet", "mjuk framtoning".

I den mån det förekommer någon sparsam kritik av den bortgångne är den inlindad och försynt: "han var inte lätt att komma in på livet, men …", "stridbar", "ansträngande att samarbeta med", "bakom den buttra och ibland ilskna apparitionen …", "kanske alltför frispråkig", "ganska sträng", "hård men rättvis".

Backus och Eros, som förekommer i de flesta människors privatliv, lyser i regel med sin frånvaro. Ett undantag har jag hittat i Vinterheds bok: "en dryckesbroder av dionysiska mått".

Vad som föresvävar mig som ideal för en nekrolog är att - som komplement till den ofrånkomliga karriären – belysa den avlidnes liv med en speciell episod eller åtminstone med ett citat. Som föredömligt exempel kan anföras några rader ur förre UNT-redaktionschefen Svante Thorells nekrolog över Barbro Eidenert (16/1 2009):
"En gång inför jul införde hon på Husmors hörna ett recept på pepparkakor. I tidningen blev det på tok för mycket ingefära och för lite mjöl. Ilskna läsare som bakat, men sedan inte kunde äta kakorna, ringde på Barbros redaktionstelefon. Vad gjorde hon? Jo, Barbro skrev ner varje arg läsares adress, köpte färdiga pepparkakor (…), for hem till de ilskna, ringde på, bad om ursäkt och överräckte en kakburk! (…)" Så kan man skriva en oförglömlig nekrolog.

Vill man gå i skola hos nekrologernas mästare, det vill säga engelsmännen, rekommenderas The Daily Telegraph book of obituaries (Pan Books 1996). Bland mustiga och roande minnesord kan man där läsa om Arthur Marshall, "who has died aged 78, was in turn schoolmaster, actor and critic (…). One of his pleasures was to read in bed every night a few pages of P G  Wodehouse, so that, as he said, if he died in his sleep, it would be with a smile on his face".

Själv skulle jag uppskatta om det i mitt eget eventuella eftermäle kunde nämnas att mitt livsmotto var ”Inte snabbt men genast”. Det stod på svänghjulet till min Seagull-motor.