Ibland går upphöjda manliga författare ut i intervjuer och förklarar saker om litteratur. Ofta har dessa män, vilka företrädesvis är engelsktalande, högutbildade och från överklassen, en önskan om att lyfta fram den egna briljansen genom att ställa den i förhållande till lägre värderade genrer och författarskap. Ofta blir effekten den motsatta.
En av dessa författare är Martin Amis. I våras deklarerade han att ”endast en hjärnskada skulle kunna få honom att skriva för barn”, och att han aldrig skulle vilja skriva i ett ”lägre register” än vad han är kapabel till. Nu har Amis fått sällskap av VS Naipaul som förklarar att han inte ser några kvinnliga författare som sina jämlikar – ”inte ens Jane Austen”.
Ty det kvinnliga författarskapet kännetecknas av brist. Två stycken in i en text vet Naipaul om han har att göra med en manlig eller kvinnlig författare, och kvinnliga författare är sentimentala och banala i sitt futtiga perspektiv. Eftersom kvinnor aldrig har fått vara ”herre i sitt hus” kommer detta alltid att genomströmma deras texter som blir ”snäva i sin utblick mot världen”.
Låt oss för ett ögonblick bortse från det faktum att detta är arrogant, uppmärksamhetstörstande pladder från män som är bittra över att världen rusar förbi dem.
Låt oss snegla tillbaka på den feministiska kritik som är väl medveten om att mycket av den litteratur som genom tiderna skrivits av kvinnor inte har värderats lika högt som den som har skrivits av män.
Med Virginia Woolfs bevingade ord: ”Rakt på sak, fotboll och sport är ’viktigt’; att beundra mode och köpa kläder är ’trivialt’ och denna värdering överförs oundvikligen från liv till fiktion. Det här är en viktig bok, förutsätter kritikern, därför att den handlar om krig. Det här är en betydelselös bok därför att den handlar om kvinnors känslor i ett vardagsrum. En krigsscen är viktigare än en scen i en butik”.
Låt oss sedan överväga möjligheten att inte acceptera att litteraturens kärna, plikt och storslagenhet handlar om det som Naipaul antyder.
Tvärtom tycker jag att mycket tyder på att den handlar om någonting annat, att kriterierna för stor litteratur är under ständig förhandling. Och nu är det de kvinnliga författarskapen som ropar på oss genom tid och rum och kräver uttolkning. Det är kvinnliga författarskap som ger upphov till samhällsförändring. Och det är kvinnor som har skrivit, de för vår tid, mest brännande texterna.
Så om man skulle resonera på samma sätt som Naipaul, skulle man kunna säga att det manliga författarskapet kännetecknas av brist. Två stycken in i en text vet jag om jag har att göra med en manlig författare, och manliga författare är sentimentala och banala i sina storslagna sammanfattningar av världen. Och eftersom män har en tradition av att, så att säga, vara ”herre i huset” saknar de andra viktiga perspektiv, vilket gör att deras texter genomströmmas av en snäv utblick mot verkligheten.
Man skulle kunna säga att författare som Sapfo, Emily Brontë eller Elfriede Jelinek inte har några manliga jämlikar. Inte ens VS Naipaul.