Nedtonad Sundström

Där hans första kompband Apache behärskade allt från finsk tango till samba så är Mattias Hellberg, Micke Lohse, Robert Dahlqvist, Stefan Björk och Christer Romin genuina rockare. I deras händer blir Vita väggar vita rum oemotståndligt gitarrvräkig, de gör en ångvält av Flickan pojken Venus, Stonesskramlar i Hård tid, punkslirar fullkomligt knäckande i Putte du måste stanna och gör Sundströms slackeranthem Latlåt från Farsta till ett kaotiskt målmedvetet frihetsrus.I latinsvänget i Under isen låter de inte alls lika tajta, men hanterar strax det neddragna doomrockstempot i Familjen Bra alldeles förträffligt. I stället för skivans satir över det folkhemska blir låten en veritabel skräckfilm ­ någon Sundströmskt improviserad vers om hur familjen visar sig vara seriemördare hade inte förvånat.Samtidigt verkar Stefan Sundström medveten om att hans texter mognat och hans bildspråk bara blivit rikare de senaste åren. Då ska man komma ihåg att han redan på sina första skivor jämfördes med Cornelis kvalitetsmässigt ­ kanske främst för sina burleskerier och sin socialrealism. Numera lyfter också den bildberättande stämningslyriken i låtar som Vissna blommor och Somna lycklig från årets album Hjärtats melodi, låtar som tas om hand varsamt och med orden i fokus. Han tycks också ha blivit ärligare, maskerar inte längre allvaret. Som i Johnny Dunder ("kärleken kan va´ ett jävla under") eller Snickeboa, där Astrid Lindgrens barnboksvärld kopplas ihop med tv-spel och politik till en David Lynch-artad beskrivning av ett Sverige i upplösning. Live är han mer nedtonad nu än förr och drabbar därför än mer när allvaret får spelrum. Inte minst tack vare bandet och de mångtydiga arrangemangen har även skränet fått en botten.