Nedtonad återkomst för The Ark

Musik:The Ark, State of The Ark, (EMI/Virgin) Det var inget annat än ett klassiskt genombrott vi bevittnade. Under resten av det året syntes och hördes The Ark överallt. Debutalbumet We are The Ark kom i september, och det innehöll många bottnar. Det var retro men ändå fräscht, omedelbart men också avigt. Och ingen kunde leverera ett politiskt korrekt toleransbudskap med sådan revolutionär glöd som prästsonen Ola Salo.Med sin andra platta In lust we trust fortsatte The Ark att förena glamrock med teatraliska gester och bombastiska musikalmanér. Ibland blev det dock lite för mycket glamgrädde på moset.Nu är tredje skivan här. Och The Ark har, glädjande nog, gjort det enda rätta. I stället för att skrika ännu högre och vifta ännu mer väljer de att skala av och tona ned.Det handlar fortfarande om glamrock med sprudlande naiva upptåg och låtar som rycker lyssnaren i nackskinnet. Men gapigheten är borta.Produktionen är kontrollerad, tempererad och inte sällan genial. Här kan en syntpoppig oktavbas, torra trummor och spöklika körer lyfta en i grunden ganska blek låt som Let me down gently.Här finns också studsiga gitarriff som får en fånig bagatell som Girl you're gonna get 'em (real soon) att svänga skönt.Refränger är det fortfarande gott om, men inte de smällkarameller vi är bortskämda med när det gäller The Ark. Innehållet blänker helt enkelt inte lika mycket som paketeringen.Men de knixiga, referensfyllda texterna, de oväntade ljudlösningarna och humorn som hela tiden lurar bakom hörnet gör State of The Ark till en skiva som räcker länge.