Nedslag i nutidshistorien

Författarinnan Hanna Flanders gjorde sig ett namn på 1960-talet som vänsterradikal författare i Västtyskland. För henne var Östtyskland ett orört och ofördärvat land, en dröm om en möjlighet. Trettio år senare håller hon fast vid samma åsikter, har fortfarande Lenins porträtt på väggen, men är en bortglömd figur i en stor elegant lägenhet i München. Murens fall 1989 blir för henne en katastrof. Luften går ur den bräckliga drömmen och östtyskarnas glädje och iver att ta till sig allt västligt känner hon som ett personligt svek, ett förräderi.Hon säljer lägenheten. Tar på sig sin yviga peruk och sina Dior-kläder och flyttar till Berlin för att söka upp kontakterna från förr. Men de vill inte veta av henne. Hon hamnar i en sjaskig förort till Östberlin, i en sliten, lortig lägenhet. Ingenting av drömmen finns kvar.Svept i sin tjocka Diorkappa ger hon sig iväg över leråkern och fortsätter sin tröstlösa odyssé bland förlorade ideal och brustna realtioner. Kejderökande, drickande och pillerätande tar hon sig närmare och närmare botten. Runt om henne lever Tyskland upp.Ekon drar förbiOskar Roehler har baserat sin film på sin egen mors öde, författarinnan Gisela Elsner. Hannelore Elsner i titelrollen ger en oerhört stark bild av en människa som döljer sitt förfall till det yttersta, en komplex och motstridig personlighet. Eller kanske snarare skuggan av en personlighet. Känslor, emotioner och egenskaper från livet förr skymtar hastigt i hennes ansikte, drar förbi som bleka vålnader. På något sätt blir hon en spegel för hela den lika komplexa och motstridiga förvandling som Tyskland genomgått.Stilmässigt går Oskar Roehler tillväga på samma sätt. Han låter ekon från tidigare filmhistoria dra förbi på duken. Här finns lite Fassbinder, lite östtysk socialrealism. Hanna Flanders tjocka kappa har samma symboliska laddning som Emil Jannings vaktmästarrock i Murnaus Sista skrattet, hennes kamp med den jättelika klockan för tankarna till Fritz Langs Metropolis.