Naturen intressantare än människoporträtten

Det är när den berömda Hollywoodskylten slits sönder av stormvindar som man verkligen förstår allvaret i situationen, och när skummande havsvatten stiger upp över Frihetgudinnan kan man ana att timmen är slagen för civilisationen som vi känner den.Roland Emmerich, regissör till Day after tomorrow och tidigare till Independence day och Godzilla, också en sorts katastroffilmer, vet att verklig upprördhet vaknar först när otäckheter inte bara drabbar människor av kött och blod utan ger sig på symboliska värden. Det är lika sant i verkligheten som på film, se bara på de internationella reaktionerna när talibanerna raserade buddhastatyer i Afghanistan 2001.I superkatastroffilmen Day after tomorrow är det själva naturen som ger igen för mänsklighetens klimatuppvärmning. Stormar, översvämningar, hagelskurar och till sist en ny istid drar fram över världen på en vecka. Emmerich har talang för att förstöra saker på ett estetiskt sätt och all Hollywoods datorsimulatorer ger massivt eldunderstöd.Norra halvklotet drabbas hårdast, och den amerikanske presidenten tvingas efterskänka Sydamerikas skulder för att Mexiko ska släppa in tusentals flyktingar från norr. Samtidigt kämpar klimatforskaren Jack Hall (Dennis Quaid) för att nå fram till ett nerfruset New York där tonårssonen Sam (Jake Gyllenhaal) förtröstansfullt väntar.Med en förkärlek för att tona ut scener i slow motion och att växla vida vyer med täta ensemblebilder låter Emmerich höghastighetsklimatet ha sin gång medan de små människorna försöker behålla livet och säger saker som låter precis som om någon hade skrivit ner dem i ett manus.Upplägget är egentligen ganska odramatiskt. Det enda som finns att göra när naturen löper amok är att anpassa sig. För att ändå fylla de 124 minuterna med annat än människor som värmer sig runt brasor och väntar på att räddningshelikoptern ska komma ser Emmerich till att de emellanåt ramlar ner i djupa hål, flyr undan svultna vargar eller bara glor storögt på annalkande fasor.När stormen bedarrat och snön ligger djup över den västerländska civilisationens gravitationscentrum New York håller Frihetsgudinnan fortfarande sin fackla högt. Det är långt till apokalypsen i en Vietnamkrigskommenterande film som Apornas planet (1968) och dess för alltid förstörda civilisationsikoner. I Day after tomorrow är Hollywoodskylten och därmed det amerikanska propagandamaskineriet bortsopad men idealen står stabilt kvar. Liksom — givetvis — den amerikanska militärapparaten.