Näsduk i fokus när Müller föreläste

Varje morgon fick Herta Müller samma fråga av sin mamma. "Har du en näsduk?" Varje morgon fick hon återvända till sitt rum och hämta en.
- Näsduken var beviset för att min mor beskyddade mig på morgonen. Under dagens andra timmar och sysslor var jag hänvisad till mig själv. Frågan HAR DU EN NÄSDUK var en indirekt ömhetsbetygelse. En direkt skulle ha varit pinsam, något sådant fanns inte bland bönderna.

I Nobelföreläsningen med titeln "Varje ord vet något om den onda cirkeln" talade årets litteraturpristagare Herta Müller utifrån sina egna erfarenheter från tiden i den tyskspråkiga staden Nitzkydorf i Rumänien.
I hennes lantliga hemtrakter brukades näsduken inte bara mot snuva, näsblod och gråt, utan också som stöd för minnet eller för att skyla döda människors ansikten.

Själv förvandlade hon under ett par plågsamma veckor en näsduk i en trappuppgång till en arbetsplats. Hon hade då tvingats bort från sin egen plats efter att ha vägrat samarbeta med den rumänska säkerhetspolisen Securitate och arbetskamraterna på fabriken vågade inte eller ville inte hjälpa henne.
- Ryktet sattes i omlopp bland mina arbetskamrater. Det var det allra värsta. Mot angrepp kan man inte värja sig. Mot förtal är man maktlös. Varje dag var jag beredd på allt, även på döden. Men denna perfiditet kunde jag inte hantera. Ingen beredskap gjorde den uthärdlig.

Människor som lever under förtryck, som inte får tala fritt, hittar andra vägar för att uttrycka sin värdighet, menar hon. Själv reagerade hon med hunger efter orden.
- För det mesta hade talandet outhärdliga följder. Men skrivandet började i tigandet, där på fabrikstrappan, där jag var tvungen att komma överens med mig själv om mer än man kunde säga högt.
När Herta Müller förberedde arbetet med sin senaste roman "Andningsgunga" tillsammans med vännen Oskar Pastior berättade denne om ett möte med en gammal rysk kvinna efter att han deporterats till ett sovjetiskt arbetsläger. Kvinnan tyckte synd om honom och hans rinnande näsa och skänkte honom en vit batistnäsduk.
- Går det rentav inte att ta kål på frågan HAR DU EN NÄSDUK inte ens med hammare och skära, inte ens genom de många lägren i omskolningens stalinism?

Strax innan Herta Müller lämnade Rumänien för att leva i Tyskland hämtades hennes mamma av bypolisen. I flera timmar satt modern ensam, inspärrad i ett rum på polisstationen. Snart började hon torka av möblerna i rummet med sin av tårar vätta näsduk. När Herta Müller fick höra det blev hon bestört - men insåg sedan att det var moderns sätt att återupprätta sin värdighet.
- Jag skulle önska att jag kunde uttala en mening till alla dem, som man varje dag i diktaturer fråntar sin värdighet - om det så bara är en sats med ordet näsduk.

Fotnot: Herta Müllers föreläsning översattes från tyska av Karin Löfdahl.

Näsduk i fokus när Müller föreläste

"Har du en näsduk? " Med en vardaglig, nästan banal fråga inledde Herta Müller sin Nobelföreläsning i Börssalen. Frågan om näsduken blev en symbol för människans behov av att behålla sin värdighet, i länder präglade av förtryck.