Narrativa element i Laukkanens konst

Det är en bitande kyla i luften och egentligen är det vansinnigt att fika utomhus, men tidningens utsända är hundvakt och det vore grymt att lämna en liten mops alldeles ensam på en kall gata. Helena Laukkanen klagar inte. I stället anpassar hon sig och låter hunden sitta i knät, vilket både ger värme och en mer arbetsför reporter. Det är en rationell lösning som ger ett optimalt resultat inom situationens givna ramar. Och är det någonting som krävs av en konstnär som verkar i dagens konstklimat, så är det just förmågan att rationellt och snabbt gripa och lösa problem utan att för den skull kompromissa med resultatets kvalitet.

Det är möjligt att liknelsen mellan en sällskapssjuk mops, som dessutom fäller kopiöst med päls, och konstlivet är en smula haltande, men Helena Laukkanen befinner sig i vilket fall som helst i en position där hennes karriär rör sig i rätt riktning. Några gynnsamma beslut har uppenbarligen fattat.

Sedan årsskiftet arbetar Helena Laukkanen heltid som konstnär, delvis tack vare ett stort stipendium från Sveriges bildkonstnärsfond och Uppsala läns landstings treåriga arbetsstipendium. Tidigare drygade hon ut konstnärsarbetet med nattpass på ett korttidshem. Skillnaden har varit stor.
- Det känns bra, det känns så rätt. Jag har haft mer tid i ateljén. Och jag känner att jag måste jobba mycket, nu när jag har tid. Prestationskraven blir ju större, samtidigt som jag försöker hålla dem ifrån mig. Inget blir ju bättre av sådana tankar, säger Helena Laukkanen.

De senaste åren har konstnärsgruppen Haka, som består av Helena Laukkanen och fyra andra konstnärer, tagit allt mera plats i Uppsalas konstliv. Just nu pågår exempelvis den Haka-producerade utställningen 10:10 på Walmstedska gården bakom Galleri 1 vid Fyrisån. Vid sidan av verk av Helena Laukkanen och hennes Haka-kompanjoner Agneta Forslund, Anna-Karin Brus, Katarina Sundkvist Zohari och Natasha Dahnberg samlar utställningen konst av ytterligare fem inbjudna konstnärer.
- Det är faktiskt en ynnest att det har gått så bra för oss i Uppsala, och ju mer uppmärksamhet man får, desto mer anstränger man sig. Vi har haft stor nytta av varandra i Haka, det är en fördel att vara fler. Jag tycker att det har hänt mycket i Uppsalas kulturliv de senaste två åren. Men det finns fortfarande för lite utrymme för bra extern konst. Det är därför Haka försöker bjuda in folk utifrån till utställningar som 10:10.

I juli hade Helena Laukkanen dessutom en separatutställning på MmoMa, Moscow Museum of Modern Art, som Haka också tidigare samarbetat med. Känns utställningen som ett genombrott?
- Ja, vad ska jag säga. Det är ju ingen som här som vet att jag har haft en utställning där, och det är ju här jag jobbar och säljer. Men det var intensivt och roligt att vara där. Det blev mycket kroppsspråk när jag samtalade mer ryssar som inte kunde engelska, men de var väldigt intresserade av att förstå hela konceptet.

I Moskva visades för första gången det omfångsrika projektet Jag, som Helena Laukkanen har arbetat med i tio år, ända sedan hon gick ut konsthögskolan i Umeå. Konstverket består av installation med en sekretär som också är ett bokskåp och ett hundratal böcker ur vilka konstnären med sax har avlägsnat samtliga jag-ord. I installationen ingår den mödosamma, ganska sega och inte nödvändigtvis avslutade arbetsprocessen som en naturlig del av verket. De många tusentals utklippta jagen bildar i sin tur material för accentuerande verk i form av collage, objekt, mindre installationer och liknande.

Jag är ett mångtydigt verk som simultant kommenterar en hyperindividualistisk tid från många olika synvinklar. Installationen och arbetsprocessen kan uppfattas som ett sätt för läsaren, i det här fallet konstnären som har hämtat alla böcker från sin egen privata bokhylla, att helt enkelt göra litteraturen till sin genom att erövra ordet jag och stiga in i berättelsen som ett aktivt subjekt.

Men verket kan också betraktas som en befrielse av litteraturen. Böckerna befrias från jag-aspekter och blir opersonliga och kanske mer allmängiltiga. Helena Laukkanen avlägsnar också omslagen på varje bok hon sätter saxen i, vilket kunde tolkas som ännu ett sätt att lösgöra orden från en tydlig avsändare och låta dem sjunka in i en större textmassa än den enskilda berättelsen, även om det också kan vara ett rent estetiskt val. För konstnären själv har betydelsen av verket skiftat under projektets gång.
- Vad jag tycket att det handlar om har varierat, tio år är ju en ganska lång tid. Tidigare kändes projektet väldigt nära mig själv, det var väldigt introvert. Jag tänkte hela tiden på mitt klippande, till och med när jag låg och sov kändes det som att jag satt och klippte i böckerna. Men så är det väl ofta när man är inne i stora projekt. Nu vill jag mer att det ska vara tillgängligt och inte ett porträtt av mig själv. Det får gärna öppna frågor om existensen, snarare än att handla om mig på ett personligt plan, säger Helena Laukkanen och tillägger att hon räknar med att inom överskådlig tid visa verket också på hemmaplan.
- Jag tänkte redan när jag började att det vore roligt att ha vernissage i Ryssland eller Tyskland, i någon av de stora litteraturländerna, så en del av ursprungsplanen är uppfylld. Jag är väldigt nöjd, även om jag från början hade tänkt mig ett helt bibliotek med klippta böcker. Men jag är inte så galen att jag orkar sitta och klippa åtta timmar per dag.

Helena Laukkanen använder ofta narrativa element i sin konst. Tidigare har hon bland annat hämtat inspiration från serievärldens estetik och till och med arbetat direkt med pratbubblor, gärna med väl använda ord, till exempel frasen "jag älskar dig", som med sitt breda tilltal blir en utmaning att fylla med ny mening eller aktualitet. I sitt måleri har hon dessutom ofta återvänt till favoritmotivet labyrinten, som kan sägas vara en bild av hur en läsare eller berättare förhåller sig till och medskapar en historia. Och i den pågående utställningen 10:10 deltar Helena Laukkanen med ett par tuschteckningar på temat berättande. Det teoretiska, ordbundna, har en naturlig plats i det konstnärliga arbetet.
- Det teoretiska är inte viktigt för att skapa konst, och jag är ju inte den som sitter och läser estetik direkt. Men jag tror att det är viktigt att formulera för sig själv vad man håller på med, och jag tycker att det är intressant att läsa om filosofi och neurologi och annat som ligger nära ämnet. Men också när man läser en roman kan man ju hitta en mening som betyder någonting. Ord är viktiga för mig. Mina skisser är oftare ord än bilder.

Narrativa element i Laukkanens konst

Det är precis innan hösten trots allt tidigare gråväder levererar en brittsommar som UNT träffar konstnären Helena Laukkanen för en pratstund på en av stadens uteserveringar.