Närgånget och skickligt om Stones

Jag har alltid varit skeptisk till Rolling Stones. I mitt barndomshem spelades tidiga Beatles, och deras vita leenden och propra kostymer verkade mindre hotfullt för en tioåring är Mick Jaggers roterande bäcken och Keith Richards utsvävande leverne. På senare år, när medelålders män har betalat tusenlappar för biljetter till ännu en av Stones "sista" turnéer har jag skakat på huvudet och satt på en skiva med Morrissey eller någon ny kanadensisk singer/songwriter.
Därför är det med ett blankt sinne som jag sätter mig och ser Shine a light. Filmen är inspelad under en konsert på Beacon Theater i New York på hösten 2006, under bandets A bigger bang-turné.

Med undantag för korta intervjusekvenser och en fruktansvärt rolig inledning där perfektionisten Martin Scorsese brottas med att försöka få kaoskraften Mick Jagger att lämna ifrån sig en låtlista i förväg, är det en ren konsertfilm.
Och kärlek uppstår. Inte egentligen för musikens skull, den mal på i en jämntjock matta med undantag för några spännande duetter. Inte för rockposerna eller den jublande publiken. Utan för människorna: för Mick, Keith, Ron och Charlie. Efter 45 år tillsammans beter de sig som en familj, ja till och med som om de vore lyckligt gifta - alla fyra. De klappar varandra på axeln. De skickar uppmuntrande blickar. De kramas.
Jag förundras särskilt över Keith Richards, som sitt rövarrykte till trots bara utstrålar ömhet och värme och glädje. I slutet av spelningen tar han över mikrofonen och sjunger en hjärtskärande akustisk blues som han avslutar med ett "det där var väl ganska bra?".
Tyvärr håller det inte hela vägen. Två timmar Stonesmangel är i längsta laget för en otrogen, och när jag inser att jag börjat tänka på min bokföring mitt i Start me up så är magin bruten. Men med Scorseses kameratalang, superbt ljud och ett Stones i högform tror jag inte att något äkta fan går hem besviket.

Närgånget och skickligt om Stones

Martin Scorseses Shine a light är en film om kärleken mellan fyra pensionsfärdiga män - Mick, Keith, Ron och Charlie. Rolling Stones-fansen kommer att gå i spinn över denna konsertkaramell men även en Beatlestjej har något att hämta, tycker Karin Svensson.