Det är en bra utgångspunkt för en film, det lovar liksom uppgörelser och en dödsångest som silar fram det viktigaste och mest essentiella. Ta till exempel Simon Stahos starka formexperiment "Dag och natt", där Mikael Persbrandt åkte runt i en bil och plockade upp olika människor för spännande och mycket avgörande diskussioner innan alltihop fick ett dramatiskt och känslomässigt knockande slut.
Det finns många enskilt starka scener även i den här filmen, men stirra er inte blinda på det där eggande "sista dagen"-upplägget för då hamnar förväntningarna fel.
Satché, spelad av den amerikanska hiphoparen och spoken word-artisten Saul Williams, glider runt i sin lilla stad och möter viktiga människor i sitt liv. Vi får veta att han har varit i USA i ett år men att han nu ska dö. Det är, och förblir, ett mysterium varför. Han möter sin älskarinna men det går inget vidare. Sedan går han hem till sin förbannade fru. Kameran vilar stundtals på små detaljer, sådant som en dödsdömd kanske registrerar, på riktigt, för första gången när är för sent. Som mönstret på en duk. Det gosiga i en barnakind. Utanför bild hörs fågelkvitter och ett myllrande folkliv, som en ständig påminnelse om hur livet pågår.
Ju längre filmen rör sig från startpunkten desto tydligare blir det dock hur den till synes så tydliga premissen överges. Inga avslut görs, i stället skildras hur livet är fyllt av ständigt oförlösta relationer där inget av vikt egentligen blir sagt. Snarare än en "Dag och natt"-historia blir detta en mer filosofiskt lagd berättelse om hur kort ett liv är och hur fort det går. Vi är ju alla dödsdömda. Kanske är meningen här att vi ska gå ut från bion och känna "I dag är första dagen på resten av vårt liv" och passa på och fånga den ordentligt. Vackert så.