När ytlig populism är själva poängen

Turbulensen kring Grekland har blottat sprickor i vårt europeiska hem, skriver Kristina Lindquist.

Turbulensen kring Grekland har blottat sprickor i vårt europeiska hem, skriver Kristina Lindquist.

Foto: Daniel Ochoa de Olza

Kultur och Nöje2015-07-17 11:51
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

De korsfäste Tsipras därinne. Korsfäste.

(Tjänsteman inom eurozonen citeras i Financial times, 13/7)

Nej, det är nog inte för mycket att säga att den senaste akten i turbulensen kring Grekland har blottat sprickor i vårt gemensamma europeiska hem.

I en text från 2012 drar den liberala skribenten Isobel Hadley-Kamptz trådar mellan det utkrävda skålpundet kött i William Shakespeares "Köpmannen i Venedig" och de åtstramningspaket med "rena förnedringsinslag" som då hade ålagts det skuldsatta Grekland. Elegant – och högaktuellt. Häromdagen beskrev nobelpristagaren Paul Krugman eurogruppens krav i termer av "hämndlystnad" (NY Times 12/7).

Jag förstår inte exakt vad som händer i Grekland – med Grekland – trots att många duktiga journalister gör sitt bästa för att förklara det komplexa som pågår inför våra ögon.

Och det finns också en medial impuls som faktiskt går åt rakt motsatt håll: Mot medveten ytlighet.

Varför skulle Aftonbladet annars fråga programledaren Martin Timell om Greklandskrisen? ”Det är inte så komplicerat. De har levt över sina tillgångar å det grövsta.” (Aftonbladet, 7/7). Varför skulle Expressens högprofilerade politiske reporter annars sprida bilder i sociala medier där greker framställs som lata småbarn? Greker som i nämnda sammanhang för övrigt heter "Georgiosodupulopululosos" – de har ju så jävla konstiga namn där nere. Varför skulle man annars låta allkonstnären Leif GW Persson (Expressen 12/7) bre ut sig i förenklade hånfullheter om fetaost, solstolar och ”kejsarens nya kläder”? (När kommer förresten hans analys av materialet som samlats in av rymdsonden New Horizons? "GW: Pluto är ett skämt".)

Den grunda, förenklade och populistiskasunt-förnuft-retoriken är inget olycksfall i arbetet, den är själva poängen. Det är inte så komplicerat.

Spinn sedan tråden vidare med icke-nyheter, eller snarare anti-nyheter, och låt den tvinnas varv efter varv kring sin egen dumhets axel. Så kan artiklar som ”GW Perssons krönika väcker reaktioner” (en handfull personer twittrar) följas av texter som ”GW Persson: Majoritet tycker som jag” (åh, nu får vi ringa GW igen!). I en eskalerande journalistisk självbespegling får publicitet för det egna materialet eget liv och börjar rapporteras om i nyhetstermer.

Men GW och hans solstolar blir säkerligen klickade. För vad smakar egentligen bättre för mediekonsumenten än förenklade haranger spetsade med hätsk moralism? Det lär bli bittert i längden, men just nu är det tydligen godis för duktiga nordbor.

Kanske är det med den smaken i munnen som jag läser Harry Lamberts intervju med Greklands tidigare finansminister Yanis Varoufakis (på svenska i DN 15/7).

Det är som att dricka kallt vatten.

Intervjun är en läsning att tappa andan inför, alldeles oavsett vad man tycker i sakfrågan. (Vilken den sakfrågan nu är – betalningsmoral, staters suveränitet, skuldavskrivning, hållbar utveckling – ja, vad?) Och jag slås av hur unikt det är att höra en politiker tala såhär i en avgörande fråga, utan färdiga talepunkter och dramaturgiska krumbukter. Kanske måste man avgå först, som Nixon vid det historiska tv-mötet med David Frost 1977.

Men när man hör vad Varoufakis säger om eurogruppen och dess status är det kanske inte så konstigt om folk hellre vänder sig till GW och Timell:

"Så vad vi har är en icke-existerande grupp som har den högsta makten att avgöra européernas liv. Den svarar inte inför någon, eftersom den inte existerar enligt någon förordning; inga protokoll förs, och den är konfidentiell. Så inga medborgare vet vad som sägs därinne..."

Det är ju helt klart behagligare att svälja krönikor om grekiska latmaskar som borde skärpa sig – än att stirra in i ett demokratiskt tomrum.

Krönika