Vi hade bestämt oss för att resa på ett civiliserat vis denna sommar. Målet var Minneapolis, Minnesota. Alltså tog vi tåget från New Yorks Penn station och hade bokat egen sovvagnskupé – som visade sig vara lika stor som en hyfsad garderob. Men det gjorde inte så mycket sedan vi kom på att vi kunde sträcka ut benen samtidigt om vi samordnade oss. Den sortens långa tågresor kan, som alla vet, ha en närmast hypnotisk inverkan. Boken man skulle läsa blir liggande på knät, uppslagen på sidan 28. Ett träd. Ett träd till. Och en sjö. Passagerartåg i USA går inte fort och är oftast försenade, då de förväntas släppa fram ”kommersiell” trafik. Sedan är det det där med lunch och middag. Här går man inte till ”bistron” och får en seg microvågspizza. På tåget Empire Builder bokar man in sig till the six or seven o’clock sitting vid vita dukar tillsammans med gäster man aldrig träffat förut. Den svenska trubbigheten får sig en törn och den amerikanska sociala lödigheten firar triumfer. Samtalen flödar allt ledigare medan man glider fram genom en oändlig ocean av mognande majs. Efter någon timme – ingen har ju bråttom då tåget ändå är försenat – pratar man allvar. En cancersjuk kvinna är på väg till sin behandling med sin bror som sällskap. ”jag hade tur som hade en bra försäkring genom min arbetsgivare”. En kvinna och hennes nioåriga dotter reser hem till en släktträff. Ett medelålders par ska fira en släktings nittioårsdag och är också på jakt efter ”rötter” i svenskbygderna.
***
Mer eller mindre hoptvingade vid ett middagsbord mitt ute i ingenstans vet man aldrig vem man kommer att tala med. Och ändå kommer, efter ett tag, de lite laddade frågorna krypande. Så ni är från Europa. Vad tycker ni egentligen om det som händer i USA? Och med plötslig hetta: den kristna högern har förstört allt. De har kidnappat vår kyrka. De får oss att framstå som idioter.
Och det var inte en engångsföreteelse. Gång på gång möter vi samma oro, närmast förtvivlan, från så många håll: politiken har kidnappats. Vi tycker ju inte så. Detta är inte vi. Detta är inte Amerika. Hade vi bara hört det från de ”liberaler” vi talade med framme i Minneapolis hade det inte varit förvånande. Men alla samtalen på tåget gav uttryck för samma oro.
***
Jag tänker på familjen Dollar från Southport, North Carolina när Washington och världsekonomin ekar av den ”shutdown” tea party-republikanerna drivit igenom i ett sista desperat försök att stoppa Obamacare. Och jag tänker på den cancersjuka kvinnan och hennes bror rörmokaren. This is not who we are, sade mr Dollar från Southport. Vi är inte så här. Och masjfälten rullade förbi, utan början eller slut.