”Det var en söndag i Paris, kanske valsöndagen 23 april 2017, på en av Seines broar. En man och hans gamle far såg tysta ut över vattnet.
-Far, viskade mannen. Märkligt, vad är det där för ful fisk?
-Var?
Intill Ĭle de la Cité tittade ett svart huvud upp ur vattnet. Den gamle började sluddra och pekade med darrande finger. Det där? Det svarta huvudet försvann under ytan.
-Det var ingen havskatt, min son. Kom så går vi hem. Nu är slutet kommet.”
Vad som visade sig i Seine var i själva verket en salamander. Och scenen är delvis påhittad. Egentligen är detta en parafras på vad som utspelar sig på en bro över Moldau i Prag i tjecken Karl Čapeks roman ”Salamanderkriget” från 1935. Den har kallats både satir och science fiction. Det börjar med upptäckten av en högintelligent salamanderart vid Sumatras kuster. Människorna tämjer och förslavar den. Djuren instrueras att bygga hamninstallationer under vattnet. Men de blir smartare än sina herrar, förökar sig, är anpassningsbara, skapar egna samhällsstrukturer och letar sig uppför floderna, till sist också in i Moldau. De utmanar under krigiska former den europeiska civilisationen, övertar dess sämsta sidor och med tiden människornas hela välde.
Salamanderkriget är en allegori över farorna i 1930-talets Europa och Nordamerika, men det finns skäl att läsa den på nytt. En seger på söndag i franska presidentvalets första omgång för Marine Le Pen kunde ses som ännu ett svall i den populistiska flodvåg som burit fram anti-liberala, nationalkonservativa, intoleranta eller högerextrema regimer i Ungern, Polen, Ryssland och USA och förändrat demokratiernas villkor, också i Sverige.
Ofta drivs liknelserna med mellankrigstiden för långt, men det finns en särskild orsak att reflektera över just "Salamanderkriget". Till skillnad från andra samtida klassiker i genren som Aldous Huxleys "Du sköna nya värld" eller "Karin Boyes Kallocain", målas här inte upp en fullbordad dystopi. Čapek sysselsätter sig snarare med processerna och dårskaperna som leder fram till att rådande ordningar bryts ned. Trots goda avsikter på flera håll runt om i världen leder kortsynthet, girighet, gruppegoism och övertro på den egna storheten till att människorna och deras ledare inte kan överblicka konsekvenserna av sitt eget handlande. Följden blir salamandrarnas regimer, fascism, kommunism och superkapitalism.
Översatt till Frankrike i april 2017 betyder samma resonemang att om det går så att de två kandidaterna i presidentvalets slutomgång sjunde maj blir Marine Le Pen mot yttervänsterns Jean-Luc Mélenchon, ja då har vi bevittnat en kollaps för de liberalkonservativa, kristdemokratiska och socialdemokratiska rörelser som ändå ägt majoriteternas tillit sedan 1970-talet. Detta är det verkligt oroväckande. Mer så än rädslan för vad Marine Le Pen som statschef faktiskt kan ställa till med. Kanske blir hennes styre, som tidningen The Economist gissar i sitt senaste nummer, till en början mest en rad symbolhandlingar som t ex att ta ned EU-flaggan på alla officiella byggnader.
En satirisk roman om populismens infiltrering i 2010-talets demokratier borde ta fasta på detta. Hur de en gång humanitärt och framstegsoptimistiskt lagda krafterna i västvärlden med ens förlorade kompassriktningen och tron på sig själva och lät populister och kulturpessimister välja färdväg åt dem alla. Varför gick det så eländigt?
Det krävs en ny Karel Čapek för att svara på frågan.
Bengt Lindroth är journalist och författare. Hans bok "Väljarnas hämnd. Populism och nationalism i Norden" kom ut förra året.