Maria Ripenberg: När poesin kom in i värmen

Torsdagen den 6 oktober 2011 kom poesin in i värmen. I alla fall för en tid. Och i alla fall i Sverige, där lyriken de senaste decennierna mer och mer förpassats ut i kylan, in i de mörka förråden. Det är ändå för märkvärdigt. I diktaturer runt om i världen är poeter alltid bland de första att fänglas och "oskadliggöras". Där yttrandefrihet inte finns är man högst medveten om poesins sprängkraft. Men styrkan i det reducerade poetiska språket finns ju där, oavsett samhällsskick. Hos Tomas Transtömer är kraften avklarnad och allsmäktig.
När Nobelpriset nu går till poeternas poet Tomas Tranströmer regnar det också lite guldstoft över själva lyriken. Plötligt får fler syn på den, eller så blir det som att återse en gammal kärlek. Precis som Nobelpristagaren Wislawa Szymborskas poesi är Tranströmers diktande vardagsnära och tillgängligt. Hans bilder är svindlande självklara gåtor.

Även om efterfrågan nu mest kommer att öka på just Tranströmers böcker, så bör förlagen ändå få sig en liten tankeställare. För de senaste decenniernas kvartalsrapportstänkande i sammanslagna förlagskoncerner, där ekonomer fått allt mer inflytande, gynnar varken lyriken eller litteraturen på lång sikt. Ett författarskap är ju en experimentverksamhet på lång sikt - inte minst när det gäller poesi. Detta uppmärksammas bland annat i senaste numret av Axess, i en artikel av Per I Gedin - "Litteratur på utförsäljning".
Gedin tar Pär Lagerkvist som exempel. Han hann ge ut 18 böcker på 21 år innan han slog igenom (och då var det ändå 18 år kvar tills han fick Nobelpriset 1951): ?Det var en investering på flera miljoner, som till slut blev ytterst lönsam.? Gedin liknar den litterära produktutvecklingen vid ett laboratorium: förlagen står för forskning och utveckling. Vem ska annars göra det?
En viss andel bestsellers måste givetvis finnas för att finansiera förlustverksamheten, men den långsiktigt ekonomiska utvecklingen kan i den här typen av verksamheter aldrig bygga på vinstmaximering. Precis som inom journalistiken kan vinstmaximering urholka kärnvärden så att hela verksamheten förtvinar. Vad händer med den litterära begåvningsreserven och vårt framtida litterära arv?

Om man skulle spetsa till det lite kan man säga att i diktaturer låser man in poeterna, men i Sverige låser man ut dem. Flera förlag delarerar numera att de inte ger ut lyrik. I bokhandeln har lyrikhyllorna krympt dramatiskt till, i bästa fall, några decimeters bredd - eller så har de helt tagits bort. Nu ligger det i farans riktning att även stora kommunala bibliotek, genom sina leverantörsavtal, tvingas tränga undan den smala litteraturen till förmån för storsäljarna. Bibliotekslagen säger ju inget om vad för slags litteratur biblioteken ska låna ut - bara att det ska vara gratis. Och vad händer när fler bibliotek blir helt privata?
Inget tyder på att intresset för lyrik har minskat. Intresset för Tranströmer har aldrig sviktat. Det uppsving som nu kan väntas i Nobelprisets strålglans är därför ett faktiskt uppsving! Och ljuset kommer även att falla på poesin som sådan.