”Det måste gå att ta bort det. Hon ska inte ha barn. Hon ska bli servitris och kanske öppna eget. Ett kafé eller en mjölkbar eller vad som helst. Men lilla gumman säger Ingrid och håller om henne, sprack gummit eller – vem är pappan då – jag vet inte, svarar Maj, det måste bort, jag har inga pengar, men jag kommer betala av varenda öre, jag lovar dig, snälla hjälp mig.”
(Ur ”Att föda ett barn” av Kristina Sandberg. Norstedts, 2010)
När vi möter henne går 1930-talet mot sitt slut. Kriget är på väg, Lubbe Nordström rapporterar från lorten och Sverige ska snart få sin första lag om avbrytande av havandeskap. Nu ska rätt sorts kvinnor med rätt sorts skäl kunna få abort på laglig väg. Risk för sjukdom och död i samband med grosses kan fungera, liksom våldtäkt. Den som enligt tidens språkbruk består av undermåligt människomaterial kan få abort om hon går med på att aldrig mer kunna få några barn.
I Kristina Sandbergs trilogi om Maj, där den tredje delen som bekant belönades med Augustpriset, pekar en oönskad graviditet ut berättelsens hela riktning. Mot ett äktenskap som ”bara blev” och en hemmafrutillvaro med gräddsnipor och stek och en man med krävande släkt och blicken djupt i konjakskupan. Maktlöshet inför reproduktionen är, av uppenbara skäl, återkommande som dramaturgisk motor i fiktionen. I fjol kom till exempel Anneli Jordahls ”Låt inte den här stan plåga livet ur dig, Mona” som korsklipps mellan unga drömmar i 1950-talets Östersund, och det som istället blev. Temat är centralt i Majgull Axelssons hela författarskap, med titlar som ”Slumpvandring” (2000) och ”Is och vatten, vatten och is” (2008) och ”Moderspassion” (2011). När vi i år firar vi 40 år av fri abort, kan skönlitteraturen öppna en dörr till det som var.
Under julhelgen sände SVT Kristina Lindströms dokumentär ”Astrid”, om författarens liv – ett liv som kom att präglas av en särskild händelse i ungdomen. I Lindgrens böcker finns inga oönskade graviditeter, men det finns ensamma barn. Man ska akta sig för att dra spända trådar mellan biografi och litteratur, men en vanlig tolkning är att de övergivna barnen i ”Mio, min Mio”, ”Sunnanäng”och andra böcker kan spåras till att Lindgren blev med barn som ogift tonåring. Sonen Lasse föddes på Rigshospitalet i Köpenhamn, och blev kvar i Danmark i tre år.
Samma mekanismer som vid den tiden förbjöd preventivmedel och abort tvingade också så kallade obemärkta kvinnor att lämna bort sina barn. Barn de mycket väl kan ha velat ha, om detta vet vi ingenting – bara att det var någon annan som valde.
Lindgren reste utomlands för att föda, på samma sätt som kvinnor i dag reser för att få abort. Från Polen, Irland, Malta – och till och med Italien, eftersom så många av landets läkare vägrar att utföra de aborter som faktiskt är lagliga. Vårdvägran för barnmorskor har de senaste åren blivit en fråga även i Sverige. Inte minst med hjälp av organisationer som Scandinavian human rights lawyers, som på olika sätt motarbetar aborträtten i Sverige och vars ordförande nyligen lyckades bli nominerad till UNT:s läsarpris.
Till dem, och oss, talar Maj över boksidorna:
”Jo, Ingrid känner till en flicka som åkte till Sundsvall, eller om det var Härnösand, hon åkte iväg iallafall, det är hon säker på, annars går det ju rykten, men det får inte ha gått för långt, vilken vecka – pappa slår ihjäl mig, viskar hon, sluta dumma dig, säger Ingrid, värre saker har väl hänt, men nej, ingenting värre än det här, ingenting, ingenting värre.”