Katten Rufus är osällskaplig och skeptisk till besökare. Han tar en skygg lov under köksbordet och flyr ut genom altandörren. Matte Åsa Viksten Strömbom är desto mer social, särskilt när hon får prata om sitt favoritämne – vävning. På eget förlag har hon givit ut boken "Upplandsvävar i ny form". Den är full av bilder, historik och vävsedlar, det vill säga "recept" för den som vill ge sig på att väva själv.
Vi går en trappa upp i huset i Bälinge, till våningsplanet som Åsa har tagit i besittning. Där finns mängder av garn i ull, lin och bomull i alla tänkbara färgnyanser. Ur en stor plastlåda på golvet halar hon upp väv efter väv som alla har sin egen berättelse. På ryornas slätsida var det till exempel mycket rutigt och i Bälinge mycket randigt.
Under arbetet med boken forskade Åsa Viksten Strömbom i museer och arkiv. Hon är lyrisk över museernas digitala arkiv.
– Jag ville ha med historiken, inte bara vävsedlar, förklarar hon.
Men vävsedlarna har också varit ett nöje.
– Jag älskar att analysera till exempel en rya från 1600-talet, säger hon.
Något roligt hon hittade under sina efterforskningar var ord för vävning och garn som är specifika för Uppland. Dit hör uttrycket "när man väver ska man tiga, men när man spinner går det bättre om man sjunger".
Förr vävde folk metervis med lakan ute i stugorna. Det skulle Åsa Viksten Strömbom inte stå ut med. Hon väver hellre olika korta vävar och prover. När hon ibland behöver väva längre blir hon uttråkad, men hon har kommit på ett knep: att lyssna på ljudböcker.
En av vävstolarna står i rummet längst in. Åsa Viksten Strömbom klättrar upp i den och pratar om solv, varptrådar, skaft, latter och trampor. Vävtermerna är förstås rena grekiskan för en oinvigd, även om ordet "solva" faktiskt var med på högskoleprovet en gång. Resultatet är desto lättare att ta till sig – vackra mattor, dukar, handdukar och baksidor på fårskinn och ryor. Åsa Viksten Strömbom har en förkärlek för bruksvävar. Åt Bälinge kyrka har hon till exempel vävt en mässhake, en stola, en nattvardsduk och ett bårtäcke.
Hon tycker mycket om förberedelsearbetet, men fröjden är också stor när hon får sätta sig att väva.
– Roligast är att göra nya alster inspirerade av gamla material, säger hon.
Bildmaterialet i boken är sådant hon har vävt själv efter mönster på gamla vävsedlar. Hennes främsta favorit är Upplandsdrällen, en ovanlig väv där gåsöga kombineras med finmönstrad korndräll. Resultatet blir ett varierat sicksackmönster.
Den mest speciella Upplandsväven kallas för blixtfilten och fick bli bokens omslagsbild. En sådan finns bevarad bland annat i Erikskulle vid Upplandskusten. Blixtfilten är ovanligt stor, med vit botten och invävda blixtar.
– Jag vet inte ursprunget, men den är jättetjock och vävd i ett stycke, berättar Åsa Viksten Strömbom.
I våra trakter har annars ryor vävts i parti och minut och många av dem finns bevarade Då tänker du kanske på mattor, men främst har ryorna använts som värmande täcken i sängen.
Åsa Viksten Strömbom är pensionerad sedan något år och arbetade senast som forskningsadministratör på statsvetenskapliga institutionen på Uppsala universitet. Upplänning har hon varit sedan sju års ålder, men det är i Ångermanland hon är född och till stor del präglad. Där har hon sommarstuga och släkt. På frågan om det kommer att bli fler böcker svarar hon blixtsnabbt.
– Ja! Nästa bok ska handla om vävar i Västernorrland så klart.