"När jag släppte allting hände det"

Hennes första starka musikminne utspelar sig mot den i sammanhanget aparta bakgrunden av en mattelektion på lågstadiet. Patrizia hade som barn en vana att ränna omkring, väsnas, sjunga och på andra kreativa sätt störa sina klasskamrater.

När läraren frågade henne vad hon behövde för att kunna koncentrera sig svarade hon: ”En freestyle.” Och det fick hon.
 – Jag kommer ihåg att jag lyssnade på Michael Jacksons Dangerous hela dagarna. Det funkade skitbra! säger Patrizia när jag träffar henne en sällsynt regnfri dag på en uteservering i centrala Uppsala.

Det är en bra berättelse, en urscen av det slag som många artister bär med sig. Därefter brukar fortsättningen enligt en given dramaturgi lyda: ”Från den dagen visste jag att det var det här jag skulle hålla på med.”

Så var det inte för Patrizia. Hon gick inte på musikskolan, och på gymnasiet läste hon medieprogrammet. Nästa stora steg på den musikaliska banan kom först efter studenten, och av en slump: När en av hennes vänner bestämde sig för att söka till programmet Idol så blev Patrizia meddragen.
– Det gjorde mig glad naturligtvis, fast jag var hur rädd som helst. På den tiden var jag väldigt blyg.

Patrizia kom inte med i programmet den gången, men däremot vid nästa försök. Idol-året beskriver hon som omtumlande och givande, men efter att hon röstats ut följde ett bakslag. Hon var tjugo år gammal och visste att hon ville fortsätta med musiken, men hur?

Naturligtvis var hon uppvaktad.
– Jag fick uppmärksamhet av producenter, låtskrivare och managers som på ett klassiskt vis ville omforma mig. De erbjöd mig låt efter låt, men jag gillade ingen av dem. Jag märkte hur de blev mer och mer stressade. Typ: ”men välj något nu då”. Men jag kände att jag hade någonting annat i mig.

Till sist bestämde hon sig för att bryta kontakterna.
– Jag har nog aldrig känt mig så ensam förut. De här var ju verkligen erfarna och inflytelserika personer. Vad skulle jag göra nu?

Vad hon gjorde var att gå in i väggen, och att ge upp artistdrömmarna. När hon förra året sökte och kom in på en musikutbildning i Örnsköldsvik hade hon fortfarande inga planer på en artistkarriär.
– Jag hade bestämt mig för att skriva och producera låtar åt andra. Nu skulle jag ägna mig åt det några år. Jag var nöjd med det.

Att det inte blev så var ytterligare en slump.

På skolan träffade hon nämligen Anton Fahlgren, en person som förstod hennes musikaliska idéer och kunde hjälpa henne att fullborda dem. Tillsammans spelade de in en låt och skickade den till några förläggare.

De nappade. Så nu sitter hon här, i ett Uppsala som är så skört somrigt att man knappt vågar blinka. En första singel, Bag of bricks, är släppt och ytterligare en är på väg ut i etern. Snart väntar studiotid och hösten är uppbokad för spelningar.

Sedan följer antingen en EP eller en fullängdare.
– Jag tror att jag försökte för mycket förut. Jag ville så gärna bli artist. Men det var först när jag släppte allting som det plötsligt hände.

Om hon inte visste det som barn, så vet hon nu: det är det här hon ska hålla på med.
– Ja. Jag är medveten om att jag valt ett osäkert yrke. Men jag har inget val. Jag vet att det låter klyschigt, men så är det.