Varje år fängslas och dödas hundratals journalister runt om i världen bara för att de gör sitt jobb. I måndags arrangerades en paneldebatt av Uppsala författarsällskap om krishantering för journalister och författare i Fredens hus. Diskussionen genomfördes mot en fond av uppseendeväckande och photoshopade affischer, gjorda på uppdrag av Reportrar utan gränser, som visar en rad diktatorer, bland annat Nordkoreas högste ledare Kim Jong-Un, som ger betraktaren fingret.
Vad hindrar dessa diktatorer, och andra som inte vill ha genomlysning och öppenhet, att förfölja och i värsta fall döda dem som enträget berättar om orättvisor och problem? I många fall inte särskilt mycket. Likväl är det många som fortsätter det viktiga arbete som i bästa fall kan leda till att slutna samhällen öppnar sig – eller som i Sverige, att samhället även i fortsättningen kan vara öppet.
Med i panelen fanns Magnus Alkarp, författare och arkeolog, Ak Welsapar, exilförfattare, Urban Löfqvist, från Reportrar utan gränser, Liselotte Englund, journalist och forskare i traumajournalistik samt Sara Hedrenius, sakkunnig i krisstöd från Röda Korset. Moderator var författaren Anna Franklin.
Medan Alkarp här i Sverige har tvingats se uppmaningar att krossa hans fönster och fått bilder på sina barn utlagda på nätet med mera på grund av sin forskning och uttalanden i media, har Welsapar varit förföljd på grund av sin kritiska bevakning i det forna Sovjetunionen.
Men vilket stöd får journalister och författare när de granskar och berättar om problem och orättvisor? Det varierar från fall till fall och beror på hur välvillig och insatt arbetsgivaren är i krisberedskapsfrågor. I stort verkar omhändertagandet vid hemkomst efter vistelse i till exempel krig, eller under särskilt hotfullt arbete i Sverige, vara lite sisådär. Och kanske är situationen som värst för de som frilansar.
– Tidskriften Filter var sena med att berätta att Martin Schibbye och Johan Persson faktiskt gjorde ett jobb för dem i Etiopien. Vanligast är det att tidningar går ut och stöttar journalister när de väl kommer hem, då vill de flesta vara med. När en journalist dör är tidningarna snabba att säga att ”det här är vår journalist”, men få betalar för begravningen, berättar Urban Löfqvist.
Sara Hedrenius som överlevde Estoniakatastrofen och som nu arbetar med krishantering berättar att psykologhjälp inte alltid är nödvändigt efter en kris.
– Den viktigaste friskhetsfaktorn är socialt stöd, säger hon.
Det mest konkreta förslaget som framfördes under kvällen kom från Urban Löfqvist, som önskade sig ett Yttrandefrihetens hus, där forskare, journalister och författare kan samverka och få hjälp. Förebilden är Journalistens hus i Paris, där just journalister, inte minst asylsökande, får hjälp och stöd.