Stina Dabrowski har sagt att hon brukar supa sig full efter en misslyckad intervju. Som journalist är det lätt att förstå henne, för det finns nog inget så stressande och plågsamt som att känna hur en intervju glider en ur händerna.
Intervjusituationen har sina givna roller och förväntningar. Den ena parten förväntas leda samtalet, den andra öppna upp sig och svara. Om rollerna förändras eller en kortslutning uppstår blir det riktigt, riktigt jobbigt. Då åker skämskudden fram.
2009 fick Uppsalamusikern Pelle ”Nordpolen” Hellström en chans som många andra unga artister bara kan drömma om. Han fick gästa TV 4:s Nyhetsmorgon och göra reklam för sin nya skiva.
Intervjun inleddes med att Jenny Strömstedt berättade för tittarna hur många fantastiska hyllningar Pelle Hellström hade fått, samtidigt som hon höll upp hans skiva framför kameran.
Hellström själv såg bara besvärad ut:
- Det är ju rätt obehagligt att folk ska ha åsikter på musiken. Man hade ingen tanke på när man gjorde musiken att folk skulle inkräkta så, kommenterade han.
- Vad är det för musik som du gör, försökte Strömstedt.
- Ja du, jag är inte så bra på att förklara sådana grejer. Det är väl... Jag kan faktiskt inte förklara det.
- Hur går själva skapandeprocessen till då?
- Det är sånt där jag inte pratar om.
- Då skiter vi att prata om det då, sa Jenny Strömstedt, uppenbart irriterad.
Se Jenny Strömstedts intervju med Nordpolen här.
Nordpolens insats i Nyhetsmorgon 2008 har gått till historien som en modern klassiker i genren misslyckade intervjuer med sina nästan en miljon visningar på Youtube.
Det är dock långt ifrån det värsta exemplet.
När Dala-Demokratens musikjournalist Jonas Stentäpp ville intervjua rocksångaren Ralf Gyllenhammar från Mustasch filmade han med en mobiltelefon. Det skulle han inte ha gjort..
- Om två sekunder slår jag dig på käften! Du ska ut!, utbrast Gyllenhammar som tyckte att det var oseriöst av reportern att spela in en intervju med en enkel telefon.
Stentäpp lämnade rummet omedelbart och delade sedan med sig av klippet på nätet.
En som förmodligen inte ville att hennes intervju skulle kablas ut över världen var den unga journalist som efter nervös väntan äntligen fick möjligheten att intervjua en jetlaggad och irriterad Bob Dylan på Landvetters flygplats 1978.
Hon läste öppningsfrågan innantill från ett papper och den löd så här:
- Jag uppfattar det som att en del av din publik tillhör din egen generation, tror jag, och jag tror inte att det skulle vara helt felaktigt att anta att de dras till dina konserter på grund av ett visst mått av nostalgi, men när du sjunger dina gamla låtar så sjunger du dem i nya versioner. Är det en ansträngning från din sida att öh... undvika att... bli fångad i nostalgin?”.
- Ja.
- Öh... Vill du undvika att bli övertolkad genom att sjunga dina gamla låtar i nya versioner?
- Ja.
- Hehe... Är det allt du har att säga om det?
- Ja.
Nästa journalist på tur gjorde bort sig ännu mer genom att inleda intervjun med ett påstående som Bob Dylan hatade och som ännu en gång antydde att han var en föredetting:
- Bob Dylan... symbolen för 60-talet!
- För vem är jag det? svarade Dylan vresigt.
- För 60-talets ungdomar.
- Vem säger det?
- Var det inte du som...
- Jag har aldrig sagt det!
Sedan fortsatte reportern att ställa frågor om 60-talet:
- Är det någon skillnad mellan Dylan på 60-talet och Dylan i dag?
- Har din musik utvecklats sedan 60-talet?
Till slut ger Dylan honom en mördande blick innan han leds därifrån av en manager.
Den kanske värsta svenska tv-intervjun någonsin stod dock Niklas Källner för, i dag en folkkär och skicklig reporter i programmet Skavlan.
År 2000 var han en oerfaren 22-åring som fick den unika möjligheten att intervjua Lou Reed på ett hotellrum. Det började riktigt illa:
- Jag har läst lyriksamlingen Pass thru fire. Har du någon gång funderat över att skriva teater- eller filmmanus?
Lou Reed drog en djup suck.
- Jag har precis skrivit en pjäs i Tyskland om Edgar Allan Poe. För några år sedan gjorde jag en pjäs som heter Time Rocker. Visste du det?
- Nej.
- Flyg dit och se den.
- Nej... öh... jag är flygrädd.
Sedan urartar allt. Lou Reed tar över helt och börjar ställa frågor till Niklas Källner som snärjer in sig och tappar fattningen totalt. Paniken tilltar. Han vill bara därifrån. Reed driver med stackars Källner i flera minuter innan han tvingas avbryta intervjun i förtid.
Att se klippet på Youtube är som att uppleva en nio minuter lång kombinerad skratt- och skämsfest.
I söndagens UNT publicerar vi en helt ny intervju med Nordpolen. Då berättar han mer om sin motvilliga inställning till just intervjuer.