Ett mediedrev är ett drama inför öppen ridå, om moral, lögner, lojalitet och svek. Man kan betrakta det som en underhållande dokusåpa, eller göda sitt redan feta politikerförakt med det.
Somliga föredrar att beskriva drevet som en process där reportrar förvandlas till blodvittrande kamphundar som sliter bytet i stycken till dess att bara benknotorna återstår.
När man ser Håkan Juholt stäva fram i ett hav av mikrofoner medan han försöker hålla anletsdragen i schack, fullt medveten om att hans svettiga mustasch kommer att pryda vartenda tidningsomslag dagen därpå, så är det också lätt att dra den slutsatsen.
Sanningen är dock mer komplicerad än så.
”Någon vill skada mig”, har Juholt konstaterat, och det har han alldeles rätt i. Det är många som vill skada Håkan Juholt.
För det första så vill en majoritet av väljarna se någon annan än Håkan Juholt leda det här landet. För det andra så finns det också gott om socialdemokrater som hellre skulle vilja att någon annan än Juholt företrädde dem. Juholt var aldrig Mona Sahlins självklare kronprins.
För det tredje så finns det de som lustfyllt betraktar allt som söndrar, splittrar eller skadar socialdemokratin som något positivt för landet.
Det är som sagt många som vill skada Håkan Juholt. Med tiden kan det också visa sig att ingen har varit så framgångsrik på att skada Juholt som Juholt själv.
Kanske var det inte bara ett utslag av översvallande ödmjukhet som fick honom att fälla följande uttalande i Sveriges Radio, när hans eventuella partiledarkandidatur fördes på tal:
”Jag är alldeles för yvig, ostrukturerad – jag har inte en personlighet som passar för att ha ett sådant ledande uppdrag. Jag vet det, jag känner mig själv väldigt väl. Jag ser det som helt otänkbart. Jag har varken kapaciteten politiskt eller socialt.”
När reportrar fäktar med anteckningsblock och mikrofoner, utkräver svar och går på, så är de egentligen bara en konsekvens av allt detta, att det är många som vill fälla ledaren för Sveriges största parti.
Reportrar må styras av driften att göra avslöjanden och ta skalper, men för att de ska kunna lyckas i sitt uppsåt att peta ned en elefant från tronen så krävs det också att de har kraftig uppbackning från allmänheten.
Journalisters försök att fälla andra maktmänniskor, som exempelvis industrialisten Ingvar Kamprad eller utrikesminister Carl Bildt, har hittills visat sig fruktlösa, av den enkla anledningen att dessa båda män fortfarande har ett grundmurat förtroende hos sina anhängare.
Något sådant förtroende har Juholt ännu inte hunnit skaffa sig. Därför vittrar drevet fortfarande blod.