Benny Fredriksson tog alltså livet av sig, 58 år gammal, sedan han efter ett massivt drev avgått som vd för Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm. Det är en på alla sätt sorglig och djupt deprimerande historia som det finns all anledning att reflektera kring, inte minst för oss som arbetar i mediebranschen.
God journalistik ska vara konsekvensneutral, men bör samtidigt ta hänsyn till hur namnpubliceringar kan skada människor. Namn och detaljer kan röjas då det finns ett uppenbart allmänintresse. Det ansåg Aftonbladet att det fanns när de i december publicerade mestadels anonyma vittnesmål från medarbetare på Stadsteatern, vilka kritiserade Benny Fredrikssons ledarstil. Oavsett om AB gjorde rätt bedömning eller inte, är den viktigaste läxan kvar för oss alla att göra.
Den är att minnas mediernas makt och människors utsatthet när drevet drar igång. #Metoo, som denna granskning var en del av, var viktig på många sätt men hade en stor svaghet, nämligen att vittnesmålen uppfattades som närmast heliga, det vill säga okränkbara och sanna enbart för att de uttalades. Det räckte med anklagelsen i sig, mer sällan fanns det utrymme för nyanser eller ett rättssäkert förfarande.
Till pressetiken hör att återge olika parters ståndpunkt och att vara uppmärksam på att anmälningar – och vittnesmål – kan ha till enda syfte att skada den som blivit anmäld.
Det är möjligt att Benny Fredriksson var en dålig chef som satte skräck i sina medarbetare. Han var inte alls anklagad för sexuella kränkningar, men bilden av honom i AB:s granskning var likväl nattsvart.
När vi nu läser vackra minnesord om hur storartad, inspirerande och underbar Benny Fredriksson var, från både kolleger och journalister, är det lätt att undra varför så få av dessa röster hördes när det offentliga samtalet behövde dem som bäst. Enligt kulturchef Åsa Linderborg hade AB svårt att få personer som var positiva till Benny Fredriksson att medverka i reportaget, på grund av stämningsläget under #metoo.
När drevet går fram som värst duckar de allra flesta, vilket är mänskligt. Vem vill dra uppmärksamheten till sig och riskera att bli föremål för massans avsky? Stadsteaterns fackordförande Gerhard Hoberstorfer stod upp för Benny Fredriksson i samband med anklagelserna och tvingades som en direkt följd bort från sitt fackliga uppdrag. Få vågar utmana på det viset.
Desto viktigare då, nästa gång vi hamnar i en kampanj av det slaget, att journalisterna håller huvudet kallt och eftersträvar en allsidig skildring. Det är tragiskt att bilden av Benny Fredriksson nyanseras först efter hans död.
Krönika
Nina Solomin