– Rummen andas ett liv tillsammans, säger Ann-Christine Fogelberg, intendent på Uppsala konstmuseum, när hon pratar om de båda rum på Konstmuseets fjärde våning där konst av Ulla Fries är placerat i det ena och verk av Tor-Göran Henriksson finns i det andra.
– Paret har under ett gemensamt liv fört samtal om konst och sedan skapat individuella verk med helt egna uttryck. Men ser man verken tillsammans kan man se vissa likheter. Inte till innehållet men väl till känslan man får av dem.
Tor-Göran Henriksson lever inte längre, men båda makarna är födda och uppvuxna i Uppsala. De träffades på ritskolan som hålls av Uppsala universitet än i dag. Fast numera är det Ulla Fries som tituleras ritmästare här.
– Tor-Göran var den allra första som jag kände att jag kunde prata konst med, berättar Ulla Fries.
Hon var 21 år när de gifte sig. Båda var utbrytare från sina familjetraditioner. Han var bland de första i sin släkt att läsa vidare, läste medicin och blev så småningom plastikkirurg. Hon kom från en familj där man hade varit akademiker i generationer.
– Jag började studera lite planlöst, filosofi och annat. Men intendenten på universitetets ritskola sporrade mig att satsa på en konstnärlig utbildning. Så det gjorde jag, pendlade mellan Stockholm och vår lägenhet på Öfre Slottsgatan i Uppsala.
Hon berättar att maken under skoltiden var scenograf, först på Katedralskolan där han gick gymnasiet och sedan på Upplands nation och till Juvenalordens spex.
– Han ritade också roliga gubbar i Medicinska föreningens tidning "Fränikus". När han sedan undervisade medicinarstudenter i hur de skulle göra med patienten så ritade han på pappersöverdraget på undersökningsbritsen. Det rev studenterna av och tog med sig som anteckningar, berättar Ulla Fries.
Tor-Göran Henriksson var helt självlärd som konstnär. Han började med att måla sina sjukhusmotiv efter en tjänstgöring i Paris som läkare. Hans bilder handlar mycket om patientens utsatthet, men också om sjukhusets vardag med sköterskor i bastanta ben och trånga skor.
Ulla Fries har mest blivit känd för sina svartvita kopparstick, mästerligt komponerade och detaljerade med växter och djur som motiv. En del av dem är fantasiskapelser.
– Ända sedan jag var liten har jag fascinerats över allt man kan se om man lägger näsan ner i gräset och vad det kan påminna om, säger hon.
Uppsalafilmaren Lars Lambert har gjort filmer för SVT med konstnärsparet, där de berättar om verk som varit betydelsefulla för dem, såväl egna som andras. Filmerna visas under utställningen som fortsätter på Konstmuseet till och med 8 oktober 2017.