Naiv fantasi på frihjul

Men det som verkligen skiljer filmerna åt är ett bärande manus. Till den förra hade han med sig den Oscarsbelönade Charlie Kaufman i manusskrivandet och till dess intellektuella stringens når den här filmen aldrig upp.

Det handlar om Stéphan, gestaltad av Gael Garcia Bernal från Älskade hundar och Babel, med mera, som återvänder till Paris efter att ha vistats hos sin pappa i latinamerika ett tag. Han får ett trist jobb på en byrå som gör kalendrar och blir förälskad i
en granne, som spelas av Charlotte Gainsbourg. Båda bär på konstnärsdrömmar. Han som grafisk formgivare och hon som tillverkare av handgjorda leksaker.
Men Stéphane är blyg och tafatt och hans drömmar och fantasier tar alltmer över filmens handling. Till saken hör att han fortfarande bor i sitt pojkrum och tycker om att konstruera saker av vad som finns till hands, cellofan, filtbitar och kartonger.
Fantasin i filmen går på frihjul och det går förmodligen att låta sig betagas av Gondrys naiva surrealism, där drömmarna får expandera i en konstgjord och dagisinfluerad kottkovärld.
Tekniken kan fungera i en experimentell kortfilm. Men här blir det för tjatigt, faktiskt rena sömnpillret stundtals. När handlingen återvänder till Stéphans wellpappinredda tv-studio för tredje gången - där till och med "kameran" är av kartong - önskar
man att Stéphane skulle växa upp och föra handlingen och sitt liv framåt, eftersom både han och det har stagnerat.
Gael Garcia Bernals energiska och charmiga spel räddar en del och ger en hjärtskärande klangbotten för filmen. Den har sina originella ögonblick av naiv bildfantasi. Men längtar man efter en bra historia finns det bättre filmer.

Naiv fantasi på frihjul

Michel Gondry är mannen som regisserade den originella filmen The eternal sunshine of a spotless mind för ett tag sedan. Nu har han gjort en ny egensinnig film där verklighet och dröm flyter samman.