Utställningen öppnar på Uppsala Konstmuseum på lördagen.
Hur känns det att blicka bakåt?
– Det känns lite speciellt. Det förflutna går ju inte att ändra på. Några av de saker jag gjorde för 10 år sedan kräver en skämskudde. I andra fall kan jag bara konstatera att jag inte skulle ha gjort likadant i dag. Vi har utvecklats, blivit mer etablerade och fått andra förutsättningar. I ett videoverk använde jag mig av en tjock-tv och en VHS-spelare. Det var lite nervöst innan jag fick tekniken att funka igen.
Vad rymmer utställningen i övrigt?
- Hälften är helt nya verk som blickar framåt. Vi är definitivt inte färdiga ännu.
Vad har det betytt för er att ingå i ett nätverk?
- Vi delar samma ateljé och vi pratar mycket med varandra om våra idéer. Eftersom vi har känt varandra så länge så är vi också trygga med varandra.
Finns det inte en risk att ni influerar varandra för mycket och tappar era respektive särarter?
- Det är klart att vi påverkar varandra. När vi har en samlingsutställning gör vi det medvetet. Andra gånger kan det ske omedvetet. Om jag ser en rosabrun färg så kan jag lägga den på minnet och använda den längre fram. Men vi är noga med att hålla oss borta från andras teman. Om en av oss målar fåglar så undviker de andra det.
Vilken har varit den främsta höjdpunkten under de här tio åren med Haka?
- Oj. Ska jag svara på det? Allt har varit höjdpunkter... Det skulle i så fall vara den här utställningen då, när vi sammanför dåtid med nutid. Det är väldigt intressant att se hur resultatet ska bli.