När jag gick i mellanstadiet läste alla Francine Pascals Tvillingböcker, utgivna på B Wahlströms förlag. Det var böcker som jag och mina vänner sparade pengar för att kunna köpa, böcker som vi fick i present av motvilliga släktingar, böcker som vi lånade av varandra. Men vi lånade dem inte på biblioteket för där fanns de inte.
Anledningen till att vi, sent in på 90-talet, inte kunde låna Wahlströmsböcker på biblioteket var förstås den seglivade debatten om massmarknadsserier som dålig litteratur, samt 60-talets introduktion av ”den moderna ungdomsboken” som skulle vara socialrealistisk, könsneutral och behandla riktig problematik (exempeltitel: ”Kalle flyttar till höghuset”).
Nu kanske det inte alltid var en stor nackdel för förlaget att läsarna tvingades köpa dessa böcker (exempeltitel: ”Kitty och zigenarlägrets gåta”). B Wahlströms strategi av fräcka omslag, låga priser och utgivning riktad mot kön, blev en framgångssaga. Lagom till förlagets hundraårsjubileum kan man dessutom konstatera att forskare har gjort upp med de värsta myterna om Wahlströms-hjältinnor som Kitty och Lotta. Nej, det handlar inte bara om romantik, nej vi har inte att göra med några passiviserade flickor inlåsta i hemmet och nej, alla är inte rödhåriga.
Förra veckan firades hundraåringen på Svenska Barnboksinstitutet i Stockholm med en serie samtal med förläggare och författare knutna till B Wahlströms. I kulturvimlet tänkte jag på de studier som visar att de bibliotekarier som ville plocka bort B Wahlströms böcker på 70- och 80-talen själva älskade dem som barn.
Det förvånar mig inte alls, denna ambivalens är på något sätt utmärkande för förlaget och skär genom deras utgivning och läsekrets. Och forskning om flickbokens subversivitet till trots, börjar jag själv känna ett krypande obehag inför exempelvis Kittys ivriga uppmaningar till väninnorna om att se upp med vikten.
Samtalen på Svenska Barnboksinstitutet antyder emellertid att någonting håller på att hända med B Wahlströms. Inte bara ligger de bakom en tung titel som Markus Zusaks mycket omtalade ”Boktjuven”, dessutom verkar det finnas en ambition i en ny riktning. B Wahlströmsförfattaren Niklas Krog är ett ovanligt exempel på någon som har sökt blanda sport och kärlek, killar och tjejer i en rödgrön röra – något som få ungdomsboksredaktioner vågar sig på att ge ut. Och det är intressant att det är just B Wahlströms som testar detta, ungefär i samma veva som de börjar slussa ut sina röda och gröna ryggar.