Någonstans finns en lärare
KRÖNIKA. Någonstans finns alltid en lärare, en lärare som varit viktig. I PO Enquists nya bok Ett annat liv träder den här läraren fram några gånger. Han kallas rektor Nilsson, skriver Gunnar Carlsson.
Gunnar Carlsson
Foto:
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
PO Enquist kallar läraren sin förste dörröppnare. Det är i korthet berättelsen om läraren.
Ja, magister Nilsson var en märklig man. Han bytte senare i livet namn till Orméus. Jag hade honom som lärare i tyska och svenska vid Katedralskolan i Linköping under andra hälften av 1960-talet.
Han tog oss till Stockholm för att se Alf Sjöbergs uppsättning av Mor Courage med Margaretha Krook och han spelade Sjostakovitj. Han var frustande vital och tog oss på ett överraskande allvar. Han bad mig hålla en morgonsamling om japansk film!
Vi var en klass realare på läroverket, vilket betydde att vi skulle bli ekonomer, medicinare eller kanske ingenjörer som utvecklade Saabs flygplan som dånade över stan. En studiemiljö som var mig främmande. Nils Gustav Orméus, f d Nilsson, var ljuspunkten.
Sällan har några realstudenter vetat så mycket om Bertolt Brecht och Peter Weiss som vår studentklass 1967.
Läraren dog i oktober 1993. Han var då 74 år och pensionerad metodiklektor i Linköping. Två infarkter blev för mycket. Jag tror att den andra kom under en bilfärd.
Men läraren hann före sin bortgång läsa ett vackert porträtt från sin forne elev i Västerbotten, PO Enquist. I essäboken Kartritarna (1992) skildrade Enquist hur rektor N, som han där kallas, tog strid för ett högre betyg för Enquists realskoleuppsats och vann den fajten. Det var min första litterära strid, konstaterar Enquist.
Någonstans finns det alltid en lärare. Det är inte alla förunnat att hylla dem i böcker. Det måste finns fler sätt.