År 2005 skrev sajten Internetworld att antalet bloggare ”exploderat” till ”18 000”. 2009 noterade internetstatistik.se att 350 000 svenskar har en blogg. 2010 var vi uppe i en halv miljon bloggare – nästan hälften kvinnor 16-25 år. Sajten Mjukvara.se skriver att ”Dessa kvinnor kommer få mer makt och mer att säga till om” därför att ”orättvisor kommer att ventileras i det öppna”. Tillsammans kommer de unga bloggarna bli en kraft att räkna med.
Under förra veckan pågick i Dagens Nyheter debatten om ”Debatt-Sverige”. Det började med att Viktor Barth-Kron ställde gamla SVT-debatter (1971) mellan manliga giganter, och med andra manliga elefanter i den minimala publiken, mot SVT Debatt i dag – det så kallade apberget, där ”konspirationsteoretiker och testuggande gymnasister” med flit tillåts skapa kaos.
Men någonstans där emellan finns ju ett hav av nyanser. Och möjligheten att göra sig hörd är självklart på gott mer än på ont. Många röster måste dock inte leda till större pluralism och öppenhet. Likriktningen kan till och med öka med nätet, där man själv väljer vad man vill läsa och se. Fenomenet med näthatare som bara läser likasinnade näthatare ställdes på sin spets efter terrordåden i Norge.
Å andra sidan var det inte länge sedan som äldre vita män ur en akademisk och politisk elit hade maximal tillgång till mediernas samtliga plattformar. Detta cementerade samhällsmönstren och utestängde viktiga röster. Det är bland annat denna hegemoni som nu förskjuts, kanske bland annat tack vare de unga bloggarkvinnorna. Och det är bra.
Detta ska inte missförstås som något slags förakt för ett fördjupat samtal. Tvärtom. När intresset för åsikter tilltar ökar även suget efter kvalificerade kunskaper och djupare insikt. Ju snabbare åsikterna klickas fram, desto mer kommer många av oss att sakna eftertanke och analys. Därför behövs mer än någonsin debattsajter av hög kvalitet och stor bredd – under gott redaktörskap.
Dessutom har ju de flesta ”bloggbävningarna” hittills hämtat sitt stoff från genuina ”gammelmedier” som böcker och tidningar/tidningssajter.
Det kommer förstås alltid att finnas personer som skriker högre än andra – vare sig debatten äger rum på ett torg, på en nyhetssajt, på Twitter eller i tv. Och man ska inte inbilla sig att kommentarer till artiklar per automatik leder till något slags ”demokratisering” eller kvalitetshöjning av det offentliga samtalet. Dessutom finns alltid människor som vi inte bekvämt når online – de som kanske är allra viktigast att ge en röst. Men sammantaget betyder nya publiceringskanaler ändå en möjlighet för företagsamma och någorlunda teknikkunniga individer att komma fram i bruset. De leder också till en öppnare och mer syrerik journalistik.
Journalistik är ju inte bara att berätta en historia. Journalistik är ett förhållningssätt och en produkt med ett sammanhang och ett varumärke. Om detta skriver f d chefredaktören för Internetworld Mikael Zackrisson insiktsfullt i Noter från sidlinjen. Det måste alltså finnas en idé för helheten, ett syfte och mål med verksamheten. Och så yrkeskompetens, icke att förakta.
Zackrisson hyllar tillvägagångssättet att ställa frågor till läsarna ”och sedan göra journalistik baserad på debatten som uppstår”. Visst, så kan man ju göra. Men mycket intressantare blir det om man först frågar människor (och inte bara de som håller sig framme online!) och sedan med vägledning av svaren gör proffsig granskande journalistik. Debatten blir nämligen så mycket bättre med nya fakta och sammanhang att stå på. Slutligen kan man summera debatten. Jag är rädd att man annars hoppar över de viktigaste leden i det som är god journalistik.
Men medan jag twittrar vidare hyllar jag dock debattbruset för att det släpper fram till exempel de unga kvinnorna. Men framför allt gillar jag att vi journalister tvingas omformulera journalistiken och medielogiken samt fundera ett varv till på vad vi gör – och varför.
Maria Ripenberg, tf kulturchef
RÄTTELSE:
”Jag tror att alla är journalister.” Så skriver Emanuel Karlsten i sin programförklaring inför lanseringen av sajten Ajour. Jag tog upp den tråden i min krönika i måndags – någon måste leda allsången – där jag slog fast att jag inte anser att alla är eller kan vara journalister, bland annat därför att journalistik är så mycket mer än en isolerad berättelse.
Att ”Ajour” skulle vara en förkortning för ”alla” och ”journalister” är dock ett missförstånd. Ajour betyder bara ajour (franska för ”uppdaterad”), meddelar Ajours redaktion.
Men diskursen ändras inte, då Karlsten och många andra mediedebattörer trots allt hävdar att ”alla är journalister”.
Maria Ripenberg