Mysstämning med Sexsmith

— Jag har tagit på mig kavaj kvällen till ära, sade Uppsalas bäste poptrubadurkompis Ron Sexsmith och förklarade att Katalinspelningen kommit till efter särskilda önskemål från honom själv. — Den är lite Hugh Hefner, eller hur? Nåja, vi får väl se efter showen... fortsätte han självironiskt.Det var där någonstans det lossnade. Inledningens proffsiga men väl trygga versioner av Heart's desire, Not about to lose och livefavoriten Strawberry blonde i all ära, men en paus med en gnutta Sexsmithskt mellansnack var vad som behövdes för uppnå mysstämning. Sedan var kanadensaren och hans tre spelemän i gång, på riktigt. I gamla Words we never use föll det på plats: bandets skicklighet, Sexsmiths härliga röst (som blivit säkrare sedan sist) och ett nytt, nästan studsigt arrangemang till en annars sentimental sång. Gold in them hills, med Ron vid pianot, visade sig inte alls lika maffig utan Coldplays Chris Martin på bakgrundssång och en och annan låt drogs ner av en slätstruken vanlighet, men när bandet lämnade scenen för en rakt-på-sak-version av folkvisan Galbraith street hade Sexsmith det där som verkar vara så svårt att hitta. Kombinationen av spänning och total tillgänglighet, igenkännbar nostalgi och pricksäkra textrader. Det var helt enkelt rörande vackert. Och det hände igen i extranumrets allra sista del. Först tog han, sympatiskt nog, upp ett publikönskemål på Wishing wells. (Någon skrek också efter Dragonfly on Bay street, men med kalkonversionen på hans förra Uppsalaspelning i färskt minne var det ett smart drag att låta bli den.) I stället blev det en annan bitterljuv pärla, Riverbed, som avslutade. Med bandet och förbandstjejen Sarah Slean på bakgrundssång och piano och bas som enda instrument blev det närmast kyrkligt tjusigt.