Mysrysliga sagostämningar

Filmens Spiderwick är full av av mysryslig och trolsk sagostämning. Det är just en sådan film jag önskar jag hade fått se i tio- elvaårsåldern, men dagens avancerade animationsteknik fanns inte då. Utvecklingen har gått via Sagan om ringentrilogin och berättelserna om Narnia och Harry Potter.
I Spiderwick flyttar tre barn med sin mamma till ett ärvt hus mitt ute i skogen. De får snart närkontakt med en säregen sagovärld med troll av flera sorter, onda jättar och älvor och får medverka i en räddningsaktion av en säregen bok. Boken är som en handbok i denna fantasyvärld med egna regler och som är befolkad av de märkligaste varelser.

Foto är sagolikt snyggt och det underlättar förstås i bildskapandet att det också finns en dåtid i handlingen runt 1910, förutom vår egen nutid.
Animationerna, som kompletterar de mänskliga skådespelarna, är skickligt gjorda och faktiskt ganska trovärdiga. Träsktrollen är skrämmande med massor av vassa tänder i munnen. Det är också deras härskare, den onde, förvandlingsbara, Mulgarath, spelad av Nick Nolte.

Skärskådar man berättelsen är den tämligen traditionell, gränsande till schablonfylld och påminner om exempelvis berättelserna om Narnia. Barntrion i Spiderwick består av ett tvillingpar, där Freddie Highmore spelar både den utagerande och den som är boknörd, medan Sara Bolgers storasyster försöker vara nästanvuxet förnuftig i det längsta, tills hon överbevisas om alla dessa sagovarelsers existens och äventyrslustan tar över.

I handlingen finns också invävt en skilsmässa och en frånvarande pappa. En av filmens otäckaste scener bygger just på detta. Här tangerar filmen vuxenrysargenren och just detta gör att den definitivt inte är något för de allra yngsta. Men barn som åtminstone kan läsa textremsan själva har nog behållning av Spiderwick.

Mysrysliga sagostämningar

Inget för de allra yngsta, men alla som kan läsa textremsan själv har nog behållning av Spiderwick, skriver Susanne Sigroth-Lambe.