Mysig tradition

Vi tänker bort att Mattias Hellberg under ett par år gjorde flera av svensk rockmusiks verkligt få coverversioner som lägger till betydelser till låtar som borde vara omöjliga att krama mer ur: You¹re a big girl now, No fun, Pale blue eyes. Vi tänker bort att duon kramade ur mer ur låtarna just för att de lät bli att krama dem så hårt: de skalade bort allting utom skelettet, en låt som No fun är knappt igenkännlig i deras version.Ni fattar, va? Det går inte att tänka bort det, framför allt inte med Mattias Hellbergs första soloalbum framför sig. Det är mycket lättare att tänka bort att Hellberg och Hederos i mitten av 1990-talet ingick i ett garagerockband som ingen utanför kretsen skulle hört talas om ifall de två inte bildat en duo senare.Mattias Hellbergs soloskiva är som Hederos & Hellbergs andra, till största delen egenkomponerade, album fast med fler lager på sångskeletten. Låtarna är nya men tillvägagångssättet är lika försiktigt som när duon gjorde covers. Varsamt tar Hellberg och bandet (bestående bland annat av Pelle Ossler och Micke Herrström) hand om låtarna och lotsar dem i hamn. Hellbergs röst och frasering imiterar inte sällan en ung Dylan och det är just som sig bör: albumet innehåller inget nyskapande men gör något väldigt mysigt av traditionen.