Mysig och mogen Costello

Elvis Costello busar men skojar inte bort någonting, inte ens när han leder en förvånad och förvånande välsjungande publik i Beatles You really got a hold on me. Publiken är lyhörd för varje stämningsskifte under konsertens gång och ger gensvar när Costello spelar på hela registret från intimt allvar till sprakande lekfullhet.Den som trodde att det bara var den mogne, lätt jazzande Elvis Costello från senaste albumet North som skulle uppträda på North tour trodde fel. Han kommer in som en knixande fågel i kostym, hänger på sig gitarren och inleder med Forty-five: rak punkrock på akustisk gitarr och melodika.Costello och Steve Nieve, som liknar en gammal uggla vid pianot, har små hyss för sig emellanåt. Både i de förtätade låtarna och när volymen skruvas upp är konserten som en dialog mellan rösten och pianot, hur klyschigt det än låter.Konserten låter inte alls klyschig. En knapp halvtimme in i konserten, i This house is empty now, lämnar han mikrofonen och sjunger oförstärkt. Rösten är varm och mild, publiken andäktig. När han därefter övergår till att spela sånger från North blir det som skulle kunnat vara innerligt bara enahanda mot den kvardröjande känsla av hans nakna röst i rummet.Sångerna från North är som tavlor, måleriska och berättande men också gjorda för mycket intima sammanhang — förslagsvis ensamlyssnande i hörlurar. De kräver den sortens noggranna lyssnande för att inte flyta ut i små pölar av pianoklink. En hel konsert med dem skulle vara bedövande trist och skulle få Costello att sjunka djupt ner i ett svart hål av pretentioner, men nu sprids de ut över hela konserten.Vissa sånger på North sticker ut, som You turned to me, tack vare större koncentration på melodin och mindre fokus på navelskådande mogenhet. Av Northlåtarna fungerar den därför också bäst live. Skillnaden i stämning mellan Northlåtarna, endast ackompanjerade av piano och "exceedingly quiet" med Costellos ord, och de övriga är stor. Konserten blir mycket ojämn när stillsamt skämtlynne avlöser akustisk rock som avlöser inåtvända pianosånger. Mer bett än i (What's so funny 'bout) Peace love and understanding blir det aldrig. Lite mysigt och moget funderande, som mest.