Mycket socker i årets säck

Julskivor. Tyvärr tycks det mesta göras i samma anda som julhandeln i allmänhet: mest för att tjäna pengar, betydligt mindre för att göra något nytt eller njutbart. Det var nog så svårt i årets säck att hitta något som inte bara känns upprepning.

Man kan grovt dela in plattorna i en traditionellt klassisk jul, en smetigare schlagerjul och en gungande rock'n'roll-jul. Smaken är olika här liksom med julmaten och faran att föräta sig på fett och socker lika stor. Den rent skadliga effekten är väl dock betydligt mindre.

Vi börjar med rocken, all dans behöver inte vara runt granen. The Refreshments har mutat in julrocken med sina shower och kommer med sitt album, en riktigt bra platta som kan snurra långt efter att nissarna sagt godnatt. Boogie on christmas night får glöggen att koka.
Gamla Canned Heat kontrar med Christmas album där den klassiska sättningen med The Bear spelar på tre låtar. På resten spelar den senaste uppställningen och det låter måttligt imponerande.

Patti La Belle wailar sig igenom ett antal sånger med jul i titeln så att man tror att tomtemor hoppat ned genom skorstenen och landat på glödande kol.
Wailar vilt gör också Carola när hon sjunger ett antal av de mest kända jullåtarna. Det börjar bra med något som låter som arabiskt jazzjam. Sedan blir det tradition utan större övertygelse.
The Isley Brothers klarar sig betydligt bättre med ungefär samma grundmaterial. Medlemmarna må hålla i en käpp på omslaget men rösterna är hur unga och vitala som helst. Här finns både gung, innerlighet och fest samtidigt.

Mannen med den troskyldiga uppsynen och den stora rösten, Josh Groban, kan både spela tomtenisse och sjunga ihop till klapparna med sin välljudande baryton. Dock med knäckvarning för öronen.
Danska Malene ger julsångerna en aning jazzkänsla liksom svenska Anna-Mia Barwe. Unga Rebecca kommer att bli ett namn framöver, hon har en bra röst. Albumet har dock för mycket av käck barnstjärna över sig.
Randy Travis med den djupa rösten låter smått parodisk med sitt countrystuk på jullåtarna. Hans O helga natt bjuder mest på ett gott skratt.

Den klassiska sidan är den som ger både minst övermättnad och minst överraskningar. Trippelboxen God Jul samlar ihop det man behöver. Den ultimata julsången O helga natt med Jussi Björling och ett antal andra repriser från tidigare Naxosproduktioner finns här. Ta den och en utgåva av Absolute christmas och man klarar sig mycket bra före, under och efter julen - om man bara orkar.
Albumet Ett barn är fött med Leif Strands damkör och Adolf Fredriks Gosskör med In the bleak mid-winter är båda välklingande. Till skillnad mot grisarna tror John Eliot Gardiner på ett liv efter jul och bjuder på J S Bachs kantater för söndagen efter jul.
Vaughan Williams mäktiga Hodie dirigeras av Hilary Davan Wetton i en fin och förstås diger version. Roderick Elms satsar också stort med sin Festive frolics men den blir väl bombastisk. Pianisten Michael W Smith har inte mindre än fyra körer och en 65 personer stark orkester med sig, klart det blir en aning mycket i längden även om albumet har sina poänger.
Christmas Break - A relaxing classical mix tar ned pulsen en aning, men närmar sig hissmusiken, inget för släden. Ho ho ...

Mycket socker i årets säck

Julen är den största högtiden vad det gäller förväntningar och nedlagda pengar. Inte minst är det också den tid på året - i viss konkurrens med sommarlåtarna förstås - som genererar mest musik. Björn G Stenberg har lyssnat på årets julskivor.