Livet leker för Erika som utåt sett har allt: hon är vacker, har en man som hon älskar, ett kreativt och inkomstbringande jobb, massor av vänner, fantastisk lägenhet mitt i city och nu ska hon snart föda sitt första barn, med beställt kejsarsnitt. Paret har redan inrett barnkammaren och ser på framtiden med rosenröda glasögon. Men, något går fel under födseln, och Erika föder under mycket stora smärtor och sövs ned. När hon vaknar får hon veta att det är något allvarligt fel på deras son.
Hon går helt in i väggen och vägrar att ha med något att göra, inklusive barnet. Förhållandet tar förstås storstryk och hon sjunker vartefter in i en allt större depression. Med en sista kraftansträngning går hon med i en samtalsgrupp för at möjligen få tillbaka orken. Där träffar hon ett gäng lika olyckliga och vilsna människor. Någon kläcker idén att gruppen helt enkelt ska hoppa av allt och bara dra runt på olika hotell. De gör slag i saken och med Erikas pengar är inget omöjligt. ..
Det blir en märklig odyssé med ett lika märkligt gäng: en vill helst bli en mayaindian, en vill knulla en främling, en vill bara ha en länge nekad respekt, en vill helt enkelt vara någon annan. ..
”Märkliga” för resten, de är egentligen bara som vem som helst av oss, de klarar helt enkelt inte av längre att hålla fernissan på plats. Visst har de flesta av dem fått en slev extra av eländet, inget snack, men på många sätt är de en förlängning av vardagslivets förlorare. Tillsammans blir de starka och hela resan blir till en terapi för de inblandade som solidariskt hjälper varandra att tackla problemen.
Lisa Langseth har gjort en gripande berättelse som emellanåt tar sig drastiska uttryck. Hade det inte varit så mycket humor hade det heller nästan inte varit uthärdligt. Nu finns det tillräckligt mycket av den varan för att man ska stå ut. Ibland kan det kännas som Gökboet regisserat av Roy Andersson. Skildringen av dessa lössläppta ”gycklare” i konfrontation med bröllopsgäster och andra hotellboende blir ganska dråplig på sina håll. Men mest framträder empatin med de som inte orkar, som kanske har andra kvaliteter än de gängse gångbara på kö- och säljmarknaden.
Langseth har hittat sin perfekta ensemble också. Alicia Vikander bär förstås det stora lasset och är lika bra som schablonbilden av den framgångsvana människan som den desperat som helt tappat fotfästet. Hon visar tydligt varför hon blivit en av våra mest eftersökta skådespelare internationellt just nu. Men även övriga är precis vad berättelsen kräver, med särskilt plus för David Dencik.
Hotell är en film om vilsenhet och är en snigel i ögat på vårt lyckotvingande samhälle, men också om att hitta in i sig själv och ut igen. Ibland måste man ta smärtan för att bli hel. Lisa Langseth visar än en gång att hon är bland de bästa samtida regissörerna.