Mycket är sig likt

Mycket är sig likt, men samtidigt förfinat och utvecklat, med en koncentration i låtskrivande och arrangemang som soloartisten Neil Finn inte riktigt nått upp till. Vilket är märkligt, då Crowded House i allt väsentligt är hans skötebarn. Musikaliskt har det mindre betydelse att bara han och basisten Nick Seymor finns kvar sedan starten.
Här blomstrar Finns låtskrivande på nytt, i en räcka bitterljuva popmelodier i mediumtempo som är fyllda till bredden av coola vackra gitarrslingor, snygga sångstämmor och sofistikerade refränger som så självklart sticker ut från radiokanalernas allmängods.
Framför allt är det de mer tillbakalutade sidorna av Crowded House som utvecklats, i balladspår med en pyrande passion som närmar sig REM:s domäner.

Mycket är sig likt

POP. Crowded House är tillbaka, och låter ungefär som man föreställt sig den där uppföljaren till 1993 års Together Alone som aldrig kom.