Ulf Gustavsson: Mustiga skrönor med Triakel

Från den lilla fjällbyn Raukasjö i norra Jämtland kom Ulrika Lindholm (1886-1977), en av våra mest betydelsefulla folksångerskor med mer än 350 visor på repertoaren. En ansenlig mängd av dessa spelades in av Sveriges Radio under 1950- och 60-talen, i en strävan att dokumentera muntligt bevarad folkvisa.
Folkmusiktrion Triakel har lyssnat igenom de halvsekelgamla inspelningarna med Ulrika Lindholm inför arbetet med nya cd:n Ulrikas minne, helt och hållet ägnad den legendariska jämtländskan. Det har blivit en skiva som ligger väl i linje med Triakels ambition att djupdyka i äldre låtskatter och levandegöra dem på nytt, här och nu.

Närmare bestämt är trion som klippt och skuren för dessa språkligt ålderdomliga, men ändå så mustigt vardagliga och allmänmänskliga visskrönor om kärlekens öden och besvikelser, om älskog, dryckeslag och om bondelivet helt nära naturen.
Storheten hos Triakel ligger i det till synes enkla, i det både sirliga och rustika fiolspelet, den skumpande tramporgeln som ger tyngd och botten åt alltihop, och inte minst Emma Härdelins osminkade, vardagsnära sångstil som fingertoppskänsligt levandegör dessa skrönor, rytmiskt precist och med en mjukt böljande melodik. Som ett musikaliskt tittskåp till svunna tider.

Spelmannen och musikpedagogen Jeanette Evansson, boende i Östhammar, gör solodebut på cd:n Sikvik med låtar från Gästrikland som hon lärt av Anton Jernberg, hennes mentor under många år. Det är en mycket speciell repertoar, knotiga och egensinniga melodier som ibland vindlar åt oväntade håll - i Jeanette Evansons fiolspel med arkaiska och stundtals suggestiva kvalitéer. Fint exempel är Gånglåt efter Karl Lindblad, inte alls så rätlinjig som gånglåtar brukar kunna vara, utan mer hemlighetsfull och introspektiv.
Jeanette Evansson är uppenbart en mycket färgstark fiolspelare, och gott understöd på skivan har hon av rutinerade Johan Hedin och Sven Ahlbäck.
Sångerskan Gitte Pålsson framför egna visor på folkmusikalisk grund på cd:n Rosemaries dans och andra visor, i sällskap med folkmusikgruppen Rand. Här finns drag av skillingtryck och keltisk melodik, men också latinrytmer och en del annat, stundtals rentav med känsla av svensk 70-talsprogg, i sånger som I skuggan av kriget. Gitte Pålsson är en driven låtskrivare och hennes musiker gör ett lysande jobb rätt igenom.

Och så en utblick mot Norge, närmare bestämt norska folkvisor i tolkning av Det norske solistkor, sångerskan Berit Opheim Versto samt Gjermund Larsen på fiol och hardangerfela, på cd:n White night. En mäktigt melankolisk, fjälldoftande folkloresvit har det blivit, tillika i flerkanals SACD-ljud.
Jag passar också på att slå ett slag för Arctic Paradise, en utmärkt samling nutida finska folkmusikgrupper och artister, med alltifrån samisk musik till finsk tango och folkrock. Kort sagt en spännande blandning av gammalt och nytt, dessutom med en informativ textbok.