Civilisation är ”ett besvärligt tillstånd, fullt av tvål, trådlösa vågor, det överlägsna teckenspråket av kemiska och matematiska formler, nationalekonomi, experimentell forskning och oförmågan till en enkel men upphöjd samvaro människor emellan”.
Visst känner vi igen oss!
Den som tänker så här är Diotima, en kvinna ur borgerligheten som nästintill blivit aristokrat. Scenen är Wien strax före första världskriget. Hon har en viktig roll i början av Robert Musils roman Mannen utan egenskaper som började publiceras 1930 men som han lämnade ofullbordad vid sin död 1942.
Citatet kan stå som exempel på den resonerande och analytiska sidan av denna väldiga roman. Men den har många nivåer. Det går ett illasinnat rykte på nätet att Musil skulle sakna humor, men den finns där hela tiden, i detaljerna. Diotimas make liknas vid en brun reskoffert i läder med två stora ögon. När bokens huvudperson Ulrich första gången tar hennes feta och kraftlösa hand är den ”som ett tjockt blomblad. De spetsiga naglarna, som påminde om täckvingar, verkade i stånd att i vilket ögonblick som helst flyga bort med den i det osannolika”.
Mannen utan egenskaper är inte världens mest citerade roman, men den borde vara det. Texten bubblar av ironiskt gott humör. Den har sin glädje i att tänka och iaktta. Författarens språkliga energi och uppfinningsrikedom – på den vidlyftiga tyska syntaxens konstfullt smidda spaljé – är enorm. Men det måste medges att läsningen kräver tid och tålamod. Man måste få upp styrfarten samtidigt som uppmärksamheten hålls vid liv.
Detta är läsandets stadskörning!
Läsningen kräver också ett slags mod. Ty man ger sig in i Ulrichs värld på egen risk. Man kanske aldrig kommer ut igen, eller också kommer man ut som en annan människa än den man trodde sig vara. Man kan lätt bli av med några av sina käraste egenskaper.
Boken är en rundmålning av livet i Österrike-Ungern, det rike som Musil föraktfullt kallar för Kakanien. Allting är Kungligt och Kejserligt, och allt är på väg mot undergången. Efter sekelskiftet flammade Wien upp i en kulturell blomstring av sällan skådat slag, men den blev kortvarig och dess skapare skingrades för historiens vindar. Det är Schönbergs och Wittgensteins epok. Musil iakttog det modernas födelse mitt inne i ett ruttnande samhällssystem. Nästan på varje sida kan vi sentida läsare haja till och känna igen företeelser och attityder från 10-talets Wien i vår egen tid.
Ta bara detta med intellektuellas fascination för sport i allmänhet och fotboll i synnerhet! Ulrich hade den redan för hundra år sen. När han i en tidning hittar en formulering om ”en genial kapplöpningshäst” blir det livsavgörande. Om en häst eller en fotbollspelare kan vara genial, vad skall han då göra med sin mekanik och sin matematik? Han tar en paus från sitt liv och sin karriär och ger sig in i ett slags social genialitet, en vindlande resa i det modernas innersta.
Romanens huvudhandling kretsar kring planeringen av ”parallellaktionen”, ett firande av den österrikiske kejsarens 70-åriga regeringstid, ett jubileum som skulle inträffa 1918. Österrikarna ville bräcka den tyske kejsarens blott 30-åriga tid på tronen samma år. Detta blev, det vet både vi och romanen, de båda kejsardömenas dödsår.
Parallellaktionen har den fördelen för en romanförfattare att man aldrig riktigt vet vad den innebär. Den kan leda sina aktivister i förbindelse med allt och alla. Och så småningom släpper den sitt grepp om handlingen – om det nu finns någon i denna i grunden essäistiska roman – och glider över i andra fåror, bland mycket annat ett slags intrikat erotisk psykologi. Ett av de mest berömda avsnitten är ett ofullbordat kapitel om den incestuösa relationen mellan Ulrich och hans syster Agate.
Ulrich – i skisserna hette han Anders, ”annorlunda” – är mannen utan egenskaper som lever i nyfiken och rörlig konjunktiv. Som om verkligheten kunde vara annorlunda, som om världen och han själv vore i ständig förändring. Fasta sanningar, plikter och hierarkier blir preliminärer. Till verklighetssinnet lägger han gärna det Musil kallar för ”möjlighetssinnet”. De personliga egenskaperna tillhör den gamla tiden. I den nya ser vi i stället möjligheterna på gott och ont – också detta begreppspar är förstås preliminärt. Här finns kanske den punkt där Musil passerar modernismen och talar rakt in i det postmoderna tillståndet.
Som en blytyngd i romanens botten finns den psykopatiske mördaren Moosbrugger, möjlighetssinnets yttersta representant. Skall han dömas till döden eller fritas från ansvar på grund av sin sjukdom? Utan denna figur, tio gånger trovärdigare och hemskare än populärkulturens alla psykopater, ger ett slags stadga åt bokens svajande moraliska bygge.
Det tidiga 1900-talets romanförfattare håller sina ställningar. James Joyce kanske sjunker undan, men Franz Kafka, Thomas Mann och Marcel Proust finns kvar. Virginia Woolfs rykte tilltar. Men vid sidan av dem står Robert Musil som modernitetens störste skildrare. Den kommande månaden bjuder Sveriges radio in oss till hans värld och befäster därmed sin position som en av våra främsta kulturinstitutioner.