JAZZ. Som flytande lyrik. En berättelse nära hjärtat. Ett äventyr i drömmens gränsland. Så associerar jag när jag lyssnar till de nya kompositionerna på albumet Perfectly Still. Musiken tycks flöda ur en och samma källa av lyriskt tonspråk, med stråk av jazz, folkvisa och konstmusik. Trion har sannerligen skapat ett unikt sound, en alldeles egen, sträv, vemodig och vacker stil som inte liknar något annat – och det är få förunnat. Men det saknas ändå dynamik i flödet. Det är huvudsakligen samma tempo, sångsätt och tonläge, albumet igenom. Men varje spår är fantastiskt bra i sig!
Allra mest tycker jag om Sara Riedels The Storm – en sång som känns besläktad med något mycket gammalt, kanske medeltida, måhända anglosaxiskt, och jag tröttnar aldrig på att sjunga med i de oförutsägbara, arkaiska tonsprången.
Jag undrar bara varför trion envisas med att skriva sin lyrik på engelska, när det skulle kännas så självklart, enkelt och befriande att få lyssna på svensk musikpoesi?