För åtta år sedan blev en 18-årig tjej påkörd av en jeep som körde mot rött. Hon skadades svårt och fick tillbringa mer än ett år på sjukhus medan hon försökte lära sig att tala, borsta tänderna och gå igen. Prognosen såg dyster ut.
En dag föreslog en läkare att hon skulle prova musikterapi, som ett sätt att ”koppla samman” de avbrutna nervtrådarna i hjärnan. Då var hon ett hopplöst vårdpaket. I dag är hon den världsberömda sångerskan Melody Gardot, hyllad för sina storsäljande popjazzskivor.
Melody Gardot är bara ett exempel på att musik kan ha en positiv, ja till och med livsavgörande, inverkan på kroppen och sinnet. Att det är så har man vetat sedan civilisationens gryning.
Redan på 800-talet konstaterade till exempel den persiske vetenskapsmannen al-Farabi att musik hade en läkande inverkan på själen och under 1500-talet slog den engelske vetenskapsmannen Robert Burton fast att glad musik hade en lindrande effekt på patienter som led av sjukdomen melankoli.
Musiken i sig kan dock inte sägas vara välgörande och god. Allt beror på hur man använder sig av den. Den kan lika gärna utgöra ett vapen, ett tortyrredskap som successivt bryter ned lyssnaren.
När USA invaderade Panama 1989 så sökte landets diktator Manuel Noriega sin tillflykt i Vatikanstatens ambassad. På julafton började den amerikanska armén att spela Van Halens klassiska hitlåt Panama på hög volym utanför ambassaden, dag ut och dag in. Till slut stod Manuel Noriega inte ut med hårdrocken längre utan överlämnade sig åt USA:s trupper.
För ett par år sedan gick också en amerikansk advokat ut och krävde att USA:s militär skulle betala royalties till artister som Eminem och Metallica eftersom deras låtar upprepade gånger användes som tortyrredskap, framför allt på militärbasen Guantánamo.
Det är emellertid inte bara högljudd hiphop eller aggressiv thrash metal som har använts som vapen genom åren. Under inbördeskriget i Angola på 1970-talet fäste de stridande förbanden högtalare på helikoptrar och spelade storslagna Wagneroperor för fienden medan de sköt ihjäl dem.
Även den norske terroristen Anders Behring Breivik använde sig av musik för att suggerera sig själv till att utföra sina bestialiska dåd. Under massakern på Utøya hade han den brittiske kompositören Clint Mansells ledmotiv till filmen Requiem for a dream i sina hörlurar för att ”undertrycka sin rädsla”.
Mest har ändå musiken tjänat som en uppbygglig, stärkande och helande kraft genom historien. Välkänt är till exempel hur sången och musiken blev ett sätt för de nordamerikanska slavarna att hantera en hård och omänsklig tillvaro på bomullsfälten.
I Nazitysklands dödsläger fungerade musiken också som en metod att bevara lite mänsklighet och värdighet under vidriga omständigheter. I USA:s förintelsemuseums samlingar finns det många nedskrivna kompositioner från lägerfångar.
Tyska lägervakter tvingade dem ofta att marschera till jublande glad musik och de egna sångerna blev därför till ett tankens motstånd mot förtrycket, ofta med dubbeltydiga och hemligt kodade texter.
Närmare oss i tiden ligger minnena från Estoniakatastrofen 1994. Överlevare har berättat hur de sjöng sånger tillsammans medan de klamrade sig fast vid räddningsflottorna.
Om det är något dessa exempel visar så är det att musiken mycket väl kan vara det sista som överger människan, eller som den store upplysningsmannen Voltaire formulerade det redan på 1700-talet: ”Livet må vara som ett sjunkande skepp, men vi får aldrig glömma bort att sjunga i våra livbåtar”.
Musik kan rädda liv, men också förmå människor att begå de mest fruktansvärda handlingar. UNT har tittat närmare på musikens läkande, och nedbrytande, kraft.