Musikaliska guldkorn

Konsertprogrammet inleddes med en Concerto grosso av den schweizisk-amerikanske tonsättaren Ernest Bloch. Den konsertanta gruppen i verket var i huvudsak violin (Nils-Erik Sparf) och piano (Lennart Wallin). I musiken fanns hela tiden kontrasterande spänningsmoment med stora uttryckskrav. Alla medverkande uppfyllde kraven med råge i detta sällan hörda verk som vi bara kan tacka för att vi fick höra.I snabb förflyttning från 1900-tal till 1700-tal omförflyttades också orkestern; pianot ut, cembalon in, stråknumerären minskades (bra!). Två berömda violinkonserter om årstider av Antonio Vivaldi, Hösten och Vintern, skulle framföras. Riktiga populärklassiker. Orkestern sammusicerade alldeles förträffligt med Sparfs solostämma. Vilken frasering och, i solostämman, vilken ornamentik! Stark känsla av spontanitet i tolkningen, fast rubaterat spel och argumentativa konstpauser avslöjade ytterst noggrann instudering.Italienskt efter pausEfter paus Konsert för stråkar, komponerad 1964—65 av den i Italien födde tonsättaren Nino Rota. Hans seriösa konsertmusik är inte så välkänd i vårt land, men många har hört hans filmmusik, till Gudfadernfilmerna till exempel. Verkets fyra satser var fyllda av omväxlande kraftfull energi och avslappnad bel canto, men med den sista satsen som riktig energiurladdning. Strålande tolkat av stråkorkestern med inbyggda solister.Som avslutning kvällens mest modernt klingande verk, ett Divertimento för stråkar av polska tonsättaren Grazyna Bacewicz. Verket komponerades 1965, alltså ungefär samtidigt som Rotas, men med helt andra uttrycksmetoder! Verket är fyllt av subtila ton- och rytmmönster samt repliker stämmorna emellan. Trots namnet (Divertimento = underhållning, förströelse) är det inget insmickrande verk, men kolossalt medryckande i kombinationen av uttryckens smådetaljer. Kongenialt subtilt genomfört och uttryckt av alla.Hänförande blandningEtt konsertprogram med en hänförande blandning av gammalt välbekant och nytt obekant som verkligen var hörvärt.