Andreas Jakobsson: Musik som syndabock ? nu liksom för 70 år sedan

Förutom att vara rolig sätter Uppsalaorkestern Peter Lind and the Cabaret Bands tidigare föreställning Jazzen anfaller fingret på hur komiskt livrädda många var för musikstilen jazz för 70 år sedan. I dag känns det helt absurt att någon funnit jazz så farligt att det var värt att skriva en hätsk debattbok om saken (även om författaren Erik Walles var nationalsocialist). Likaså att många andra på allvar förespråkade att de demokratiska spelreglerna borde sättas åt sidan för att krossa jazzkulturen.

När man läser insändare, artikelkommentarer och debattinlägg rörande Uppsala Reggaefestival som nu blivit Furuvik Reggaefestival sätter man dock lätt skrattet i halsen. I många fall skulle man om man bara bytte ut reggae mot jazz lätt kunnat tro att debattinläggen var från första halvan av förra århundradet, med undantag för kommentarer om ”negrernas barbariska sexualitet och hedniska religiositet”.

En sak man inte får glömma är ju att jazzkulturen var en farlig företeelse på den tiden. Det fanns musiker som rökte marijuana (slanguttrycket ”jazztobak” är ingen slump) och det fanns dansbanebesökare som blev packade och slogs – och en och annan oskyldig flicka förfördes sannolikt i skogen bakom dansbanan. Då som nu var dock de flesta där för att dansa och njuta av musiken. Resten är sådant som händer när många människor samlas, oavsett om det heter Furuvik countryfestival, Getaway Rock Festival eller Cityfesten. Det har inte särskilt mycket med vad genren på musiken att göra.

I ett debattinlägg i Arbetarbladet i april beklagar sig Narkotikakommissionen i Gävle över att reggaeeländet nu hittat till Gävle och argumenterar med allt från ökade läkemedelshalter i Fyrisån till kostnaderna den skapar (utan att nämna något om intäkterna i form av skattepengar) till att ungdomar som använt narkotika i Gävle ökat rejält 1998–2010. Det sistnämnda är beklagligt, men knappast Reggaefestivalens fel eftersom den inte ens fanns där under de åren.

Beklagligt är också att människor i det svenska samhället har ett behov av att berusa sig för att ha kul. Men ska man hitta roten till det får man nog leta djupare än vid inflytandet av jazz eller reggae. Det finns gott om reggaeartister som förespråkar marijuanabruk, men majoriteten av alla som lyssnar på reggae röker inte på för det. Liksom de flesta som lyssnar på Getaway Rock Festival-artisten Slashs heroinhyllning Mr Brownstone inte skjuter horse.

Precis som vid författandet av Jazzen anfaller var det ett fåtal som misskötte sig och en musikstil som fick stå som syndabock för djupare samhällsproblem som var för jobbiga för att man skulle orka ta tag i dem. Det är enklare att slå fast att taktarter och huruvida musiken innehåller toastande eller inte är källan till det onda.