Hur kom du in på just jiddiska sånger?
– Jag har själv ingen judisk bakgrund, men har länge varit intresserad av det jiddiska språket. När jag studerade till musikalartist i Göteborg kom jag i kontakt med jiddisk musik, och blev helt fascinerad av musikstilen. Efter det har jag bland annat studerat jiddisch i Storbritannien, och rest runt i Europa för att samla in jiddiska visor. Så träffade jag på de här musikerna, och 2010 bildades vårt band.
Jiddisch är i dag ett av Sveriges fem minoritetsspråk och talas av runt 4000 personer – hur ser det ut i resten Europa?
– I Sverige liksom i övriga Europa har antalet jiddisch-talande stadigt minskat i takt med att de överlevande från Förintelsen gått bort, till skillnad från innan andra världskriget då nära tolv miljoner människor talade jiddisch. Men det finns fortfarande en del större enklaver i Tyskland och Polen.
Vad handlar era texter om?
– I vår musik utgår vi från dikter som vi tonsätter, eller befintliga jiddiska folkvisor som vi arrangerar om. Den jiddiska musiken handlar av tradition mycket om bohemiska teman som sprit och kärlek, ofta rätt poetiska saker. Sedan finns där många tragiska texter om Förintelsen. Däremot har vi medvetet undvikit teman som religion och politik.
Var uppträder ni mest?
– Bara det här året har vi varit två gånger i Tel Aviv, spelat med en symfoniorkester i Ecuador, varit i Finland, Norge, Schweiz och Polen... Så för mig är detta just nu i princip ett heltidsjobb, även om det inte är det för resten av musikerna som också har andra engagemang.
Vad tror du själv om framtiden för jiddisch?
– Jag tycker faktiskt att det varit som en liten jiddisch-revolution på senare tid, där vi i gruppen har märkt av ett större intresse för vår musik och kulturen i sig. Visst kommer språket som det såg ut en gång i tiden inte finnas kvar på samma sätt, men samtidigt kommer nu en yngre generation som tycker att allt det här med jiddisch är jättehäftigt. Så visst har det blommat upp!
Louisa Lyne & Di yiddische kapelye uppträder i Parksnäckan onsdag 27 juli.