Musik mellan raderna

Det har alltid funnits en svärta bakom Elliott Smiths vänliga röst, men till skillnad från de flesta av sina singer-songwriterkolleger har han ofta haft en europeisk popgrund i sina låtar i stället för en sorgsen countrydito. På senaste albumet Figure 8 var ljudet dessutom ljusare och tjusigare än förut. Hans sista album inleds däremot med en Pixiessurrig Coast to coast, där just rösten skapar ordning i det heminspelningsmässiga stöket ­ en låt så stark som någon han gjort tidigare. Också i Don¹t go down finns indierocken där, men denna gång med glamrockigt melodiska gitarrslingor. Pretty (Ugly before) går att tolka som en ironisk slängkyss till de countryvurmande kollegerna med sina parodiska logdansvändningar på gitarren. Men allt är inte rock och stök. Ofta befinner han sig på välkänd mark, tyst plockande akustisk, ett mjukt vibrato på rösten. Arga textrader, ledsna textrader, glada textrader ­ alla levererade med samma pokerfejs, med effekten att det finns mycket att leta efter mellan raderna. Man kan lyssna på utropet "ain¹t life great" i King¹s crossing många gånger och leta efter nyanser i rösten. Just detta är för övrigt en av anledningarna till att Elliott Smith blev så speciell i en tätbefolkad genre.