BJ&OUML;RN G STENBERG: Musik för påsken

Nu förtiden är väl påsken främst en ovanligt vältajmad högtid vad det gäller ledighet och ett bra tillfälle att samlas runt god mat. Men även jag minns från barndomen att långfredagarna var just långa, av tristess. Några påsksånger att muntra upp sig med finns just inte.

I i stället är det allvaret som präglar påsken, så också musikaliskt. Det är sorgesamma passioner som gäller och som tur är finns det ett antal vackra och njutbara sådana. Georg Philipp Telemanns Brockes-Passion är inte lika känd som sina kollegers men väl så förtjänt att lyftas fram. Brocke var en tysk författare i 1700-talets början som beskrev Jesu lidande så levande att inte mindre än tretton kompositörer tonsatte hans text. Här har René Jacobs strävat efter att få med hela den rika komplexiteten i Telemanns verk där sex solister turas om att sjunga känslosamt och konstfärdigt. RIAS Kammarkör och Akademie für alte Musik Berlin står för resten i denna superba inspelning av ett högst storslaget verk.

Joseph Haydn gick den motsatta vägen. Hans Die Sieben letzten Worte är ett snudd på minimalistiskt stycke för klavikord. Aapo Häkkinen hanterar det granntyckta verket som odlar de små förändringarna och ser världen i en vattendroppe. Förnämlig tid för eftertanke.
Mer religiös musik och mer passion bjuder svenska Anne Sofie von Otter på med sin sköna mezzosopran. Hon har valt bland J S Bachs allra vackraste kantater, mässor och Matteuspassionen. Concerto Copenhagen spelar under ledning av Lars Ulrik Mortensen. Det märks att de två hittat varann för von Otter låter mer inspirerad än på länge, och det säger mycket. Musiken passar lika bra till en stunds kontemplation som till att avnjuta äggen.
Det är långt från Ryssland till Venezuela till och med fågelvägen. Musikaliskt är det betydligt närmare. Det visar medieälsklingen Gustavo Dudamel med sin ungdomliga symfoniorkester Simón Bolívar Youth Orchestra när de framför Peter Tjajkovskijs femte symfoni. Orkestern lyckas ingjuta must och energi likaväl som känslosam melankoli i detta överdådiga och praktfulla verk.

Johannes Brahms får god hjälp av superdirigenten John Eliot Gardiner att ta upp kampen om det sublima. Tillsamman med Orchestre Révolutionaire et Romantique framför han Andra symfonin. Det är inte Brahms främsta verk i genren men slår det mesta annars i sin användning av hela symfoniorkesterns register. Njutbart som nästan allt av Brahms där han förvaltade den klassicistiska och romantiska linjen från Beethoven.
Efter detta högtryck för öronen ligger Erik Satie bra till som återställare. Ett dubbelalbum med soloverk på det ena och duos på det andra blir riktigt angenämt. Detta särskilt med musiker som pianisten Alexander Tharaud, violinisten Isabelle Faust, trumpetaren David Guerrier och tenoren Jean Delescluse.
Vill man gå ännu lägre rekommenderas Mari Mäntylä när hon spelar på sin decacorde, en tiosträngad gitarr. Det blir en alldeles särskild känsla när hon varierar Bach och Dowland med nyskrivet av Pekka Jalkanen. Vackert, sparsmakat och inte minst välspelat.

Björn G Stenberg: Musik för påsken

KRÖNIKA KLASSISKT. "Allvaret präglar påsken, så också musikaliskt. Det är sorgesamma passioner som gäller och som tur är finns det ett antal vackra och njutbara sådana", skriver Björn G Stenberg.

Bj&ouml;rn G Stenberg: Musik för påsken

KRÖNIKA KLASSISKT. "Allvaret präglar påsken, så också musikaliskt. Det är sorgesamma passioner som gäller och som tur är finns det ett antal vackra och njutbara sådana", skriver Björn G Stenberg.

Björn G Stenberg: Musik för påsken