Edvard Munch var tidigt medveten om sin egen betydelse:
– Förr eller senare måste det bli ett slut på dessa målningar av stickande kvinnor och män som läser. Jag tänker måla människor som andas, känner, älskar och lider. Folk kommer att förstå det heliga i det och ta av sig hattarna som i kyrkan!
Munchs målningar illustrerar ofta samtidens stora debattämnen; kvinnofrågan, den fria kärleken, sedlighetsfejden och den vetenskapliga debatten om arv och miljö.
Fri kärlek var framtidens lösen, tyckte bohemerna i Oslo. Utan erotik krympte männen till kropp och själ, och kvinnorna fick bleksot, tynade bort som blommor utan vatten. Man borde ”vältra sig, rulla sig, ja, bada i kvinnokött”! Munch själv ville gärna vara en god bohem, men hans blyghet stod i vägen.
Kärlekens pris blev ofta högt, syfilis skördade offer i alla samhällsklasser. Ibsens pjäs Gengångare handlar just om detta. Dramat utmanade dubbelmoralen i hela Europa.
Sådana tankar ligger bakom många av Munchs verk. Han skrev att han ”kom sjuk in i denna värld. Mitt arv var tuberkulosen och sinnessjukdomen.”
Arvet var ett skäl till att Munch inte ville bilda familj. Men den stora orsaken var nog att han inte ville att något, eller någon, skulle komma mellan honom och staffliet.
Han slog igenom i Berlin på 1890-talet, och hans madonnor, vampyrer, syfilisfall och ångestvrål gjorde honom världsberömd.
På äldre dar blev Edvard Munch känd som ”enslingen på Ekely”, en folkilsken gubbe som ville måla i fred. 1937 konstaterar han bistert att i hans ungdoms Berlin är han nu förbjuden igen, som ”entartete Kunst”.
Vid samma tid sitter Norges andra stora manliga geni och tjurar i sin ensamhet. Men i motsats till Munch är författaren Knut Hamsun Hitlers favorit. Medan Norges tredje geni, författarinnan Sigrid Undset, engagerar sig i motståndsrörelsen.
Munch gör hundratals självporträtt. Han målar sig som medelålders kvinna (!), en gammal vis vampyr med rött hår och tunga bröst. I självporträtt med torskhuvud liknar fisken på tallriken den glupske gamle mannen med gaffeln.
Torskhuvud var för övrigt en av få delikatesser som kunde få Munch att avstå från sin vegetariska kosthållning.
1942 avslutar han Självporträtt mellan klockan och sängen. Mystikern Munch har blivit sitt eget spöke, sin egen gengångare. Men också en vanlig pensionär, en gammal trött man. Klockan saknar visare, tiden har tickat färdigt. Evigheten är tyst.