Mumlande pingvinhistoria

Detta är en datoranimerad sång och dansfilm, som lite haltande jämförts med Moulin Rouge i samma genre.
Regissören, George Miller, har gått från talande grisar i sina tidigare filmer Babe - den modiga lilla grisen och Babe - en gris kommer till sta´n till steppande pingviner. Det är synd bara att ljudet är otydligt. En del repliker hör man faktiskt inte alls. En rätt högljudd ljudmatta av musik och att kejsarpingvinerna läspar är inte hela problemet. Ljudet till filmen är helt enkelt rörigt lagt.

Själva berättelsen handlar om utanförskap och miljövård, vilket känns påfrestande korrekt. Men precis som filmljudet hanteras dessa ämnen lite slarvigt.
Huvudpersonen, förlåt huvudpingvinen, med (det talande) namnet Mummel, föds med den egenheten att han hellre steppar än sjunger. Hans mamma tycker det är gulligt, medan pappan inte tycker att sonen beter sig riktigt "pingvinskt". Så Mummel stöts ut ur pingvinsamhället, men beslutar sig i stället för att ge sig iväg för att prata med de mystiska varelserna som tar all fisk. Med på den färden får han ett gäng mer toleranta, pingviner som pratar förortsslang.
Berättelsen böljar fram och tillbaka och pågår alldeles för länge för de yngsta och är inte tillräckligt rolig eller spännande för oss något äldre. Långa berg och dalbaneturer i den kyliga miljön tillsammans med djuren på Antarktis ger åksjuka. Klämmiga massdansnummer och gamla soullåtar piggar dock upp stämningen ibland.
Slutklämmen, att man med dans kan rädda världen, är sympatisk, men har ordentliga trovärdighetsproblem. Jag tillåter mig tvivla på det när det gäller kejsarpingvinerna och det ekologiska system som börjar krackelera omkring dem. Pingvinstepp kan knappt rädda den här filmen.

Mumlande pingvinhistoria

Kejsarpingvinerna är fascinerande varelser som lever i det kalla Antarktis. Om detta berättades i den Oscarsvinnande dokumentären Pingvinresan . Man kan nog tänka sig att denna film inspirerat till Happy feet.